Nästan som en bok
Läsplattan är bekväm, praktiskt och smart – men utan hantverk
Framtiden är här och den väger 220 gram, 409 med skydd i konstläder.
Jag syftar naturligtvis på läsplattan, den elektroniska mojäng som ska ersätta pappersböckerna och så småningom tidskrifter och dagstidningar. Den jag köpte i går, från Adlibris, rymmer ”tusentals” böcker enligt Fabian Fischer, en av nätbokhandelns grundare.
Låt mig genast berätta att konkurrenten Bokus också har en läsplatta. Den är säkert lika bra eller dålig. Det finns ett hundratal varianter på marknaden, vilken som blir standard ger sig så småningom.
Säg att den platta jag köpte för 1 495 kronor rymmer dubbelt så många böcker som jag har hemma: ett liv av läsning.
Varje dag sedan tioårsåldern har jag läst, utom någon vecka under Irakkriget då jag sov under bar himmel i öknen, och så var det ett par dagar efter min hjärtoperation då jag inte kunde hålla i en bok. (Min fru försåg mig med talböcker som jag i mitt överkänsliga och utmattade tillstånd inte stod ut med.)
Jag vill inte kalla mig en manisk samlare men har alltid velat äga det jag läst. Att ha många böcker har känts som att bygga upp en privat kunskapsbank. Intet mänskligt är mig främmande. I teorin alltså. Till det kommer njutningen i att ha en massa underbara texter på armlängds avstånd.
När jag befinner mig på reportageresa brukar botten av resväskan vara täckt av böcker, nöjesläsning plus facklitteratur.
Det blir ganska tungt.
I framtiden kommer jag att kunna bära boksamlingen i fickan. Det är ett skäl till att jag sett fram mot läsplattorna. Utbudet av facklitteratur är fortfarande magert, för att inte säga försumbart men det kommer snart att ändra sig.
Jag hade föreställt mig läsplattan blott och bart som ett arbetsredskap. I går hjälpte Fabian Fischer mig att tanka ner Barbro Hedvalls och Göran Greiders ”Stil och politik”.
– Se om de skriver något om Dior, sa jag.
Fischer slog ett kommando och på skärmen syntes en liten sökruta i vilken vi skulle skriva Dior. Det var tre bokstäver för varje numrerad knapp på läsplattan: ett tryck för A, två för B och så vidare.
– Som en telefon, sa Fischer.
Jag försökte skriva Dior men misslyckades. Det blev Diiii. Fischer tog över läsplattan, han tryckte och tryckte och ju mer han försökte desto pinsammare blev det. Jag avbröt sökningen, de skrev nog inget om Dior i alla fall.
Nu sitter jag på tidningen och har försökt finna sökfunktionen på läsplattan. Jag hittar den inte. Det är otroligt irriterande. Däremot har jag lyckats göra en massa elektroniska bokmärken på sidan 36 – kapitlet om hängslen – och jag begriper inte hur jag ska få bort dem. Nej, den usla instruktionsboken är inte till någon hjälp.
Det är som det brukar med nya elektroniska prylar. Det kommer att bli bättre och när man väl lärt sig greppen är de självklara.
En viktigare sak att fundera på är: Hur kommer plattan att förändra läsningen?
Jag anser att det är omöjligt att njutningsläsa på en dator. Jag fruktade att det skulle vara samma sak med läsplattan, men sögs in i Hedvalls och Greiders fina texter om kläder och politik som om bokstäverna var präntade på papper.
Dessutom är läsplattan mer praktisk än en otymplig bok. Den går att luta mot ett paket mjölk och är därmed bekväm att ha vid matbordet. Känns texten liten? Tryck på förstoringsglaset så blir den större.
Böcker är dock mer än bokstäver. De är hantverk. De är vackra omslag och omsorgsfullt satt text. En välgjord bok är sydd och skön att slå upp. Den har papper med en gul nyans, vilsam för ögonen.
Att hålla i en bok vars sidor är sprättade för hand är en sensuell upplevelse.
Böcker är historia. Jag har en som tillhört den störste av svenska reportrar, Jolo. Det är Norman Mailers biografi över Marilyn Monroe. Jag fann den på Rönnells antikvariat. Den har Jolos bokmärke.
En läsplatta är något annat än en bok, den är ett budskap utan fysisk närvaro.
Därför kan den aldrig skänka böckernas intuition. Förra veckan läste jag Graham Greenes roman om Haiti, ”Komedianterna”. Den har några träffsäkra iakttagelser. Jag kommer lätt att hitta dem om fem eller tio år eftersom bildminnet och känslan i fingrarna kommer att hjälpa mig till rätt sida.
Det kan heller inte en läsplatta ge.
Ändå är jag positivt överraskad. Plattan är bekväm att hålla i handen och e-bläcket – vilket ord! – gör läsningen angenäm.
Jag betraktar den redan som en del av min arsenal. Men jag kommer att köpa böcker i fortsättningen också.