Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Taliban i Oslo påminner om rysk militär i Sverige

Den polisanmälde talibanledaren på besök i Norge tycks sakna immunitet.

Politiskt svettigt i Oslo, men situationen kommer sannolikt att lösas på samma sätt som då en rysk militär anklagades för krigsbrott i Sverige.

I delegationen ingår Anas Haqqani, medlem i det islamistiska Haqqani-nätverket som låg bakom terrorattacken på Hotel Serena i Kabul 2008.

Det har nog inte undgått många att representanter för talibanregimen i Afghanistan har flugit till Oslo för sitt första besök i västvärlden efter maktövertagandet.

I delegationen ingår Anas Haqqani, medlem i det islamistiska Haqqani-nätverket som låg bakom terrorattacken på Hotel Serena i Kabul 2008 där norske journalisten Carsten Thomassen dödades.

Nätverket har en hel del annat elände i bagaget och påstås ha legat bakom de mest dödliga attackerna mot civilbefolkningen i Afghanistan på 2000-talet.

Anas Haqqani har polisanmälts av den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari, en anmälan som tycks ha utlöst viss politisk stress i Norge.

En talesperson för utrikesdepartementet säger att ingen i delegationen har beviljats diplomatisk immunitet och att det är upp till polisen att avgöra om det finns andra immunitetsregler som kan vara tillämpbara.

 

Juridiken i sammanhanget befinner sig i den snåriga folkrättsliga terräng där internationella konventioner och sedvanerätt ruvar.

Diplomatiska förbindelser är reglerade i Wienkonventionen från 1961, ett fördrag som nästan 200 stater har förbundit sig att följa.

Men konventionens regler om immunitet rör primärt diplomater på beskickningar i främmande land och träffar således inte det aktuella fallet.

Dessutom finns en minst hundraårig sedvanerätt som stipulerar att statschefer, regeringschefer och utrikesministrar har immunitet.

Anas Haqqani är dock inrikesminister och omfattas med andra ord inte av denna statspraxis.

 

Härvan påminner om en numera bortglömd historia som drabbade Sverige år 2006, då svenska och ryska militärer höll en gemensam övning en vecka i Västerbotten.

Det här var en tid då sådana samarbeten ännu var möjliga och försvarsminister Leni Björklund använde stora ord och pratade om en övning genomsyrad av respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Förargligt nog anmäldes dock en deltagande rysk officer till Riksåklagaren av Helsingfors-kommittén för mänskliga rättigheter.

Att gripa militären, som påstods ha deltagit i avrättningar av sju personer i Tjetjenien, med allt vad det hade inneburit för relationerna mellan Stockholm och Moskva, var det naturligtvis inte tal om.

RÅ bollade den heta potatisen till en chefsåklagare på internationella åklagarkammaren som efter att närmast panikslaget ha bläddrat i lagbok och traktat hittade inte mindre än två lösningar.

Dels måste regeringen i Sverige ge tillstånd för att väcka åtal i sådana här fall. Och då något förhandsbesked inte hade inkommit gick fallet raskt att lägga ner.

Dels ansågs officeren vara straffrättsligt immun eftersom han var inbjuden av den svenska regeringen.

Ove Bring, professor i folkrätt och ledande svensk auktoritet inom området, var inte imponerad, för att uttrycka saken milt:

– I och med att åklagaren har beslutat att inte göra något åt den här saken, innebär ju det att den internationellt överenskomna principen om universell jurisdiktion för krigsförbrytelser inte fungerar när personer kommer till Sverige.

– Det betyder att Sverige inte lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser.

 

Men juridisk överkurs av det här slaget var det inte många som brydde sig om och den potentiellt mycket besvärliga situationen var snabbt bortglömd.

Rosenbad och UD kunde andas ut.

Det vore ingen skräll om det slutade på liknande sätt i Norge. Oslos politiska ambition är att undvika en humanitär katastrof i Afghanistan och en inrikesminister inlåst i en cell är näppeligen en ideal situation för den förhandlare som vill att talibanerna ska lyssna.

Praktiskt nog finns en bestämmelse i norsk lag om att åklagare kan åberopa ”allmenne hensyn” för att inte inleda utredning.

En förträfflig gummiparagraf som ger betryggande utrymme för kreativa tolkningar.

Statsminister Jonas Gahr Støre, som befann sig på hotellet i Kabul då den norske journalisten mördades, kommer kunna andas ut.