Smaklös masskultur? – nej nej, inte här inte
Hennes blick är obetalbar.
Annikas amerikanska syster är arton år gammal, en hårding med blåmärken på både utsidan och insidan, ögon som både sett det mesta och ingenting. Hon kan berätta initierat om gängkrigen i Los Angeles förorter, men hon har aldrig tidigare sett en oskalad räka.
Nu är klockan tre på julafton, knäcken klibbar mellan tänderna. Svärmor har redan somnat i hörnet. Bengt Feldreichs röst. Förmaningarna: tyst med er, nu börjar det!
Hon sitter tyst i soffan, den amerikanska systern. Försöker förstå vad det är hon ser framför sig.
På vägen hit har hon mest suttit med näsan mot fönsterrutan och tittat efter älgar utmed motorvägen. Hon har ätit egendomliga julbordssillar och prince sausages. Hon har tagit upp avgasfärgad snö från en parkeringsplats och frågat om den är ”real or man-made”.
Men detta.
Att ett helt lands invånare bänkar sig framför sina platta teveapparater mellan jullunchen och julklappsöppningen för att se på tecknat. Hon har visserligen fått det förklarat för sig: det är en gammal svensk tradition.
Men det är svårt att ta in.
Hon säger ingenting, det behövs inte. För plötsligt är det som att alla i rummet ser teven genom hennes ögon.
Vad vi ser?
Först en rundlagd liten herre som högtidligt tänder ett ljus och visar ett fotografi av sina två katter.
Sedan korta snuttar ur sjuttio år gamla tecknade amerikanska filmer, sällan ens med den minsta koppling till jul eller ens vinter, illa dubbade med röster från svensk bronsålder.
Jag förstår hennes förvirring. Under sin vistelse här har hon ständigt fått höra hur genuint och äkta Sverige är. Jag pekar på kyrkor utmed landsvägen som både hade hunnit byggas, brinna ned och återuppbyggas innan Christofer Columbus ens hunnit hissa sitt första segel. Och det serveras närproducerad mat från morgon till kväll.
Hela tiden, underförstått: ingen billig smaklös amerikansk masskultur här inte!
Och så nu, det svenskaste av det svenskaste: något så fattigt och identitetslöst som gamla tecknade amerikanska filmsnuttar dubbade till svenska.
Hennes blick.
Den tar en stund för mig att placera. Sedan inser jag att det är precis den blick som man själv har när man slår på hotellteven i ett främmande land, förslagsvis valfri öststat, och hamnar i något lokalt underhållningsprogram. Liksom fascinerad och överlägsen på samma gång.
Obetalbar.