Slog jag verkligen tunnel på Holmén?
På den sjunde dagen vänder sympatierna.
Det är en torsdag. Drevet har hittills handlat om Håkan Juholts giriga inställning till skattemedel. Men nu, den här torsdagen, börjar granskningen plötsligt handla om sanningshalten i en resa till Polen som Juholt gjorde för 31 år sedan. Håkan Juholt har tidigare berättat fryntligt i pressen om hur han som artonåring greps för att ha smugglat in en tryckpress i diktaturens Polen.
Som så ofta: kolla aldrig en bra story.
Det verkar nu visserligen ha varit sant att Juholt besökt Polen. Och att han fängslades i två dagar, men på grund av ett missförstånd. Tryckpressen lämnade aldrig ens Oskarshamn.
Det får mig att tänka på vänsterpartisten Lars Ohlys fotbollsskandal. Den där senvintern han tillträdde och gärna porträtterades med en läderkula vid fötterna.
Största fotbollsmeriten, sa han, var en klassisk match mot legendaren ”Nacka” Skoglund på Rydbo IP. Partiledaren berättade inlevelsefullt om frisparken som ”Nacka” pangade in från 25-30 meter, som Ohly bevittnade från sin position som vänsterback.
Skammen sedan, när en pigg reporter på Dagens Nyheter kollade uppgifterna och fann att matchen visserligen ägt rum, men att Ohly inte varit mer än elva år vid tiden för sin påstådda insats.
Jag kan fortfarande inte ens tänka på det utan att minnas Ohlys rodnande ansikte i tv, den skamsna blicken som tillhörde en 11-årig vänsterback, inte en 47-årig vänsterpartist. Eller minns jag verkligen?
På den här punkten når
historiegranskningen av både
Juholt och Ohly rent filosofiska proportioner. Vad är sant? Vad är ett minne?
Och om man verkligen rannsakar sig själv. Hur många av de där anekdoterna från barndomen har inte börjat som skarvningar, fantasier, och sedan normaliserats med åren.
Jag menar, om någon verkligen gräver fram en bandinspelning av sextondelsfinalen i Gothia Cup 1998 – är det verkligen sant att en fjortonårig Ronnie Sandahl tunnlar den kommande landslagsmannen Samuel Holmén? Eller är det bara något jag 13 år senare har påstått så många gånger att det blivit sant?
Precis som Håkan Juholts ungdomliga revolutionsberättelser rent hypotetiskt skulle kunna ha gällt en nerspydd fyllecell i Gdansk.
Men på den punkten är jag faktiskt beredd att slåss för den 18- årige Håkan Juholts rätt att slarva.
Hur mycket jag ömmar för den elvaårige vänsterbacken Lars Ohly ska vi inte ens gå in på.