Den stora förloraren är den 6-åriga flickan

Reaktionerna på veckans Uppdrags Granskning har inte låtit vänta på sig.

På Twitter, Facebook, på gatan, på jobbet rasar människor som satt framför tv:n i onsdags kväll och grinade och kände äckel och maktlöshet och levde sig in i den bisarra mardröm som den pedofilanklagade familjen i Sandviken utsattes för. Alla verkar för en gångs skull rörande överens. Självklart är man inte skyldig till att ha utnyttjat sitt eget barn sexuellt om barnet nyfiket medvetet eller omedvetet kommit åt mammas eller pappas kön.

Självklart har man inte spelat in en pedofil-porrfilm när man har filmat sina barn nybadade, nakna, kittlandes varandra i en säng.

Den stora frågan är hur de som lett den här utredningen, socialtjänsten i Sandviken, åklagare och polis kan ha gjort en sådan helt igenom sjuk tolkning av vad ett sunt föräldraskap innebär. Nämligen gränssättning utan att skambelägga.

För min slutsats efter ”Uppdrag Gransknings” reportage och läst igenom domarna är att Jennie och Thomas verkar vara ypperligt sunda i sin gränssättning.

Att de inte har gjort någon stor affär av den sexåriga dotterns litet pinsamma lek. Att de på ett schyst och adekvat vis avvärjt hennes närmanden.

Att de har ett helt igenom sunt förhållningssätt kring hennes yrvakna nyfikenhet på sexualiteten.

De har till och med vågat vara öppna med och skrattat åt de pinsamma incidenterna.

Det enda som kan försvara de inblandade extremt dömande myndighetspersonernas agerande är att de omöjligt själva kan vara föräldrar. Om de hade barn skulle de nämligen ha märkt att det förr eller senare i alla föräldrars liv kommer stunder av pinsamma stunder där man som vuxen måste guida det lilla barnets ibland gränslösa beteende.

Det dras i morsans tuttar på ett tveksamt sätt. Det stirras och klappas inte helt rumsrent på rumpor.

Det pratas högt och vilt om snoppar och snippor och ägg och spermier, om att hångla och kyssas, kramas och smekas, och det görs juckrörelser lite till höger och vänster. Barnet utforskar. Mamma och pappa sätter gränser. Sådant är föräldraskapet.

Hur den här flickans syn på sin sexualitet däremot har skadats av socialens tvångsomhändertagande, av polisförhör där det insinueras att hon skulle ha utfört sexuella handlingar på sin pappa, vågar jag inte ens tänka på.

Den stora förloraren, det stora offret i den här rättsrötan är faktiskt den här lilla flickan.

Hon vars oskyldiga lek så gravt misstolkades av personer som aldrig ens hade träffat vare sig henne eller föräldrarna och som obarmhärtigt rycktes från sin familj och fördes till okända personer där hon tvingades bo i 62 dagar. Här kan vi snacka trauma för livet. Hur ska samhället åtgärda det? Hur ska hon någonsin kunna lita på vuxna människor? Det är det stora misslyckandet.

Följ ämnen i artikeln