Julgransstölder har blivit en folkrörelse

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-11-11

Varje tidning har en eller ett par redaktörer som i tysthet minns hur det brukade vara när allt som trycktes inte behövde vara kort, snärtigt, och snabbproducerat. Det är dessa redaktörer som hittar på artikelvinjetterna ”Fokus”, ”Dokument”, ”Fördjupning” och ”Titta-vi-gör-visst-riktiga-artiklar-fortfarande”. Under sådana vinjetter samlar de sedan material som blivit över, ­eller fogar ihop flera tidigare publicerade artiklar, eller ber någon på redaktionen att ägna en ­eftermiddag åt att blåsa ­igenom några interna textarkiv och göra en omskrivning på sådant som ­redan skrivits.

För detta är vi givetvis tacksamma. Men det är ändå nästan alltid de små notiserna som innehåller de stora berättelserna.

Var femte julgran är stulen, meddelade LRF i en ­liten blänkare i gårdagens ­Dagens Nyheter. Var femte julgran. Det blir i runda slängar 600 000 träd.
Det är nästan omöjligt att inte försöka visualisera ­denna kriminella folkrörelse för sin inre blick. Ett helt ­Göteborg som smyger runt i skogsbackarna (I skymningen? Strax före gryningen?) med fogsvans innanför jackan.Bilen parkerad i skuggorna vid en skogsväg. Takräcket på och fronten ut mot vägen, om det skulle ­dyka upp en ogin mark­ägare.

En dryg halv miljon familje­fäder - för det lär nog mestadels vara män och ­antagligen inte ungkarlar - som en gång om året river samhällskontraktet. Kanske har det blivit en del av jultraditionen. Kanske tar de med sig barnen.

Kan det möjligen vara så att julgranstjuvarna inte alls betraktar sig som tjuvar? Finns det något slags idé om hävdvunnen rätt? En ­tilläggsklausul till allemansrätten: ”Varje svensk har rätt att plocka sin egen gran”.
Det handlar knappast om att spara pengar. Eller om ­naturupplevelsen: Svensk granskog i tidigt vintermörker kan få vem som helst att fumla efter en handfull ­Cipramil.

Det jag ser framför mig är hur tusentals stolta gran­tjuvar släpar sin fångst till Volvon. Hur de nickar belåtet, när trädet surrats vid taket. Hur de sedan med jämnmod genomlever julens alla prövningar: släkt, barnskrik och snapsdriven uppriktighet. När det blir för mycket byter de bara en konspira­torisk blick med sin gran.

Tillsammans är de julens outlaws. Barr-­Bonnie och ­Clyde. Åt helvete med resten.