Ingen ger sin unge cigg – men skitmat är okej
Jag sitter gäspandes och irriterar mig över ännu en artikel om bantning här i Aftonbladet, ”Fettfällorna på arbetet”, och tänker att jag ska skriva den här kolumnen om hur överdimensionerad medias rapportering om bantning, fettfällor, sockerbegär och kilon är.
Rent spontant känner jag att alla dessa jävla metoder, viktklubbar, hälsobikter, lyckade midjemått och detoxkurer får för mycket plats i förhållande till hur stort fetmaproblemet i Sverige verkligen är. Jag tycker att det råder en sjuklig fixering vid fett i den här tidningen helt enkelt.
Som den goda journalist jag är sätter jag mig in i ämnet och får efter att i ett par timmar tagit del av rätt chockerande siffror snabbt revidera min tes.
Sverige ÄR ett överviktigt land.
Varannan man och var tredje kvinna är överviktiga. Sverige bebos av tjockisar. Världen väller över av överviktiga människor. Fler dör av fetmarelaterade sjukdomar än av svält. Och media underrapporterar om fetmaproblemet i förhållande till hur verkligheten ser ut och gör det till en kvinnlig utseendefråga i stället för ett folkhälsoproblem, har medie- och kommunikationsforskaren Helena Sandberg kommit fram till. Det här är ju inte klokt.
Jag fortsätter min fetmaresearch och läser in mig på barnfetma. 15–30 procent av Sveriges barn är överviktiga eller feta. Var fjärde barn i Sverige väger för mycket. Det finns barn i Sverige som har förstorade hjärtmuskler, förhöjt blodtryck, hormonrubbningar, igenproppade kärl och insulinresistens. Det här allvarliga grejjer, ohälsa som kan leda till döden. Och det är här någonstans som jag börjar bli arg.
Okej att man som vuxen väljer sitt liv, väljer sin hälsa, väljer att äta sig fet och skita i motionen och dö i förtid av blodpropp, hjärtinfarkt eller diabetes, det är ju en sak, men att låta sina ungar äta skitmat och strunta i sport, det är i det närmaste oförlåtligt. Det är ju som sagt inte en fråga om utseende, om ett litet kosmetiskt problem, utan en fråga om att förpassa sina barn till ett liv i ohälsa.
Ingen skulle någonsin få för sig att sticka till sin unge ett paket Marlboro. Eller en flaska single malt. Men att låta barnen överdrivet gå loss på chips, transfettsindränkta gorbys, pizzor, pommes, godis, glass, bullar och kakor, det är lugnt. Att låta ungen sitta still framför dumburken eller datorn dagarna i ända, det är tydligen också helt okej.
Nej, nu får det vara slutmumsat, nu är det helt klart dags för en kollektiv skärpning angående våra barns matvanor. En kollektiv uppsträckning, en kollektiv viktnedgång. Det är något som är så osmakligt i att en halva av jordens befolkning äter ihjäl sig och den andra svälter. Låt oss göra något åt detta.