Kristersson gör dubbelförlust – men kan bli statsminister ändå
Valrysaren fortsätter. Tusentals röster återstår att räkna och bara något enstaka mandat skiljer det blåa laget från det rödgröna.
Men med det sagt ser Magdalena Andersson ut att få lämna över statsministerjobbet till Ulf Kristersson.
Och Sverigedemokraterna blir landets näst största parti.
Vilket rysarval. Först i morgon torsdag tror Valmyndigheten att vi har ett någorlunda färdigt valresultat och det parlamentariska maskineriet kan dra igång med regeringsbildning, utskott i riksdagen och andra praktikaliteter.
Valkvällen inleddes med vallokalsundersökningar i TV4 och SVT. Enligt båda skulle det rödgröna laget bli större än det blå och Sverigedemokraterna gå om Moderaterna och bli landets näst största parti.
Men under nattens lopp ändrades det. I skrivande stund har Team Kristersson stöd av 175 mandat i riksdagen. Medan Team Andersson för nöja sig med 174.
Om det håller resten av veckan återstår att se. Men det är inte omöjligt. För närvarande ser det ut så här:
- Ulf Kristersson (M) har stor chans att bli statsminister.
- Magdalena Andersson (S) ser ut att få lämna statsministerposten efter bara nio månader.
- Jimmie Åkesson (SD) leder landets näst största parti, SD. Hans ambition är att hans parti ska sitta med i regeringen.
Ulf Kristersson gör en dubbelförlust. Han gör sitt andra val som partiledare och sin andra valförlust. Förra gången var tappet hela 3,5 procent. Nu är det betydligt mindre, men dock ett tapp..
Men det är sannolikt den andra förlusten som smärtar Moderaterna mer än det egna mandattappet. Det är nesan att bli omseglad av Sverigedemokraterna som landets näst största parti. Det innebär en identitetskris för partiet som ser sig som regeringsbärande. Den positionen kan med den här utvecklingen vara hotad.
Men tillfälligt kan smärtan av att förlora andrapositionen lindras om Moderaterna, som det nu ser ut, får leda en ny regering.
Att Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson i spetsen nu är landets näst största parti är historiskt. Det ritar om den politiska kartan för andra gången på fyra år. 2018 imploderade borgerlighetens hittills mest framgångsrika projekt, Alliansen. Skälet var olika syn på SD.
Nu är alltså samtliga borgerliga partier, M, L, KD och C, mindre än SD som beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Det är ett skifte som heter duga. Och kommer att få konsekvenser som i dag är svåra att till fullo överblicka.
Sverigedemokraterna skulle bli det största oppositionspartiet och Jimmie Åkesson den nye oppositionsledaren om de, mot alla odds, fortsätter i opposition.
Det är givetvis svårsmält för framför allt Moderaterna som skulle tappa inflytande över svensk politik, ett inflytande man haft i rollen som näst största parti sedan slutet av 1970-talet och regeringsbildare.
Magdalena Andersson tog över som S-ledare och statsminister i november. Partiet, och Stefan Löfven själv, gjorde bedömningen att han inte var en valvinnare.
Men sanningen att säga har det inte gått så bra för Magdalena Andersson heller. De preliminära siffrorna är de näst sämsta för S sedan Sverige blev en demokrati för 101 år sedan. Det hittills lägsta stödet fick partiet 2018.
Det kan bli så att Magdalena Andersson, Sveriges första kvinnliga statsminister, får nöja sig med nio månader på posten. Just nu ser det i alla händelser ut som att hon får tillbringa de närmaste fyra åren på oppositionsbänken. Trots ett ökad väljarstöd på drygt två procentenheter för det egna partiet. V:s och Centerns valförluster tyngde det rödgröna laget.
Ulf Kristersson vill leda en regering med en mycket smal bas i riksdagen. Omkring 25 procent av väljarna stödjer M och KD. Det är färre än den sittande S-regeringen som har ett stöd på drygt 28 procent. Men om det blir en blå regering och exakt hur den kommer att se ut är oklart. SD vill ha en majoritetsregering.
Sveriges nye statsminister får en späckad agenda. Den mest akuta krisen handlar i hög grad om ekonomin. Hög inflation, höjda räntor och fallande huspriser kan leda till att arbetslösheten ökar och att människor tvingas att flytta från sina hus för att de inte har råd att bo kvar.
• Skyhög inflation. Priserna ökade under mycket lång tid väldigt lite, mellan en och två procent per år. Nu är inflationen, prisökningarna, de högsta på flera decennier.
Att bekämpa inflationen är inte regeringens sak, den uppgiften har Riksbanken. Men de kraftigt ökande priserna kan få politiska konsekvenser som måste hanteras av den nya regeringen. Det gäller framför allt dyrare mat och dyrare fordonsbränslen. Människor måste ha råd att äta och ta sig till jobbet.
• Skenande elpriser. Elpriserna ingår i de allmänna prisökningarna, inflationen, men är ändå ett kapitel för sig. Dels för att det drabbar både företag och hushåll, dels för att det ser mycket olika ut i olika delar av landet – men också för att det praktiskt taget handlar om överlevnad. Man kan inte ha det hur kallt som helst på jobbet eller hemma. Det är ett problem som politiken redan insett att den inte stillatigande kan åse. Den måste reagera.
• Höjda räntor. Experter räknar med att räntorna fortsätter uppåt. En del tror att Riksbanken höjer sin styrränta med ytterligare 1,5 procentenheter före nyår.
Det kan få förödande konsekvenser för högt belånade hushåll med små marginaler. De kan tvingas sälja till underpris vilket ytterlige fördystrar den redan glåmiga bilden av ekonomin.
• Lågkonjunktur och arbetslöshet. Finanskrisen, den senaste globala ekonomiska krisen, ligger nära femton år bort. Vi har vant oss vid att ekonomin tuffar på åt rätt håll. Det gör den inte nu. Lågkonjunkturen väntar runt hörnet och med den högre arbetslöshet.
Därutöver ska den nya regeringen administrera allt det som ska skötas oavsett om det är kris eller inte. Vård, skola, omsorg, kommunikationer med mera. Till det ska läggas en rad internationella frågor med hög specifik vikt.
• Kriget i Ukraina. Det har nu hållit på i snart sju månader och har fått omfattande konsekvenser även utanför den akuta kriszonen. De kan fördjupas – och bli fler.
• Ansökan om svenskt medlemskap i Nato. Den lämnades in i juni och åtminstone 23 av Natos 30 medlemsländer har hittills godkänt den. Men det nödvändiga stödet från Turkiet har hittills uteblivit. Att till slut få det kräver ett hårt diplomatiskt fotarbete.
• Ordförande i EU. Vid nyår tar Sverige över det roterande ordförandeskapet i EU i ett halvår. Det är en prestigeuppgift som man måste förbereda sig noggrant för.
Så ser den nye statsministerns krävande agenda ut. Ingen blir avundsjuk.
LÄS OCKSÅ:
WOLFGANG HANSSON: Sverige har blivit Europas extremland
Jimmie Åkesson: Vår ambition är att sitta i regering
Magdalena Andersson: Vi har gjort ett bra val
FÖLJ STATISTIKEN LIVE: Så har Sverige röstat