Rånaren fann 97–åriga offret genom hemtjänsten
97-åriga Saga vaknade av ett starkt ljus i ansiktet men hon blev inte rädd, hon trodde det var hemtjänsten.
Hon blev heller inte rädd när hon såg att det var två män i rummet. Dagen innan hade hon gjort sig illa i fingret så hon frågade om männen hade kommit för hjälpa henne att byta bandage. Varför var de annars där?
Oron kom först när ingen svarade och hon såg ytterligare två personer som rotade runt. Varför var fyra män i hennes hem? Halv fyra på morgonen? Hon sa att hon ville se en legitimation men ingen svarade.
Saga tillbringar nätterna i en säng i vardagsrummet för hon har svårt att gå i trapporna till sovrummet på övervåningen.Hon tände sänglampan men en av männen släckte. Hon försökte tända igen, han släckte.
Någon sökte på hennes kropp för att undersöka om hon hade ett larm.
Någon höll en skruvmejsel över hennes bröst, nära ansiktet.
Någon sa: akta dig.
Det här är en besvärlig text att skriva. Inte för att beskriva brottet som sådant men för att berättelsen blir explosiv i ett land där majoriteten av invånarna enligt en opinionsundersökning känner pessimism och oro för framtiden, och där riksdagens tredje största parti lagt ut en valfilm vilken beskriver en nation på randen till inbördeskrig.
Sagas dotter Karin hade sagt åt henne att vara försiktig. För några år sedan ringde två kvinnor på dörren. De sa att de kom från hemtjänsten. De ville tala med Saga om hennes larm. Hon kände att något var fel. Hon sa: min dotter kommer snart! En av kvinnorna sprang upp på övervåningen och rafsade åt sig de smycken hon fann, sedan lämnade de huset.
Försäkringsbolaget tvekade att ersätta Saga för stölden, det hade strikt talat inte rört sig om inbrott och hon hade ju själv släppt in tjuvarna, men till sist fick hon 15 000 kronor för de stulna smyckena.
En tid senare kom en man som presenterade sig som utsänd av Eon. Han ville mäta spänningen i Sagas ledningar sa han. Saga hade alldeles för höga elräkningar. När han lämnade huset tog han med sig Sagas betalkort.
Hon har bott i sin villa i Malmö sedan 1953. Hon vill gärna fortsätta att bo kvar hemma men stölderna gjorde henne rädd. Karin sa till sin mamma att hon i fortsättningen inte skulle öppna för någon, inte ens om de säger att de kommer för att hjälpa henne. Hemtjänsten har nyckel till Sagas hus. De kan släppa in sig själva. Och barnbarnen ska ringa på dörren och sedan ställa sig framför fönstret. Så hon ser att det verkligen är de.
Så blir hemmet en fästning där en gammal människa förskansar sig.
Och nu var någon inne i fästningen. Det var tidigt på morgonen den sista augusti. Männen slängde ner Saga på golvet. De sökte igenom madrassen efter pengar. Någon slog henne på ryggen, flera slag, det gjorde väldigt ont. Hon låg stilla. Efter en stund blev hon kall. Hon sa till männen att hon frös och de lyfte upp henne på sängen, en av dem tog hårt i hennes armar.
De svepte lakanet över hennes huvud.
De bar ut Sagas TV. De rotade igenom hennes handväska och sedan skåpen, i ett av dem fanns Sagas vigselring med inskriptionen: "Saga–Erik 1944–06–23". Männen fann en chokladkartong och åt av pralinerna och sedan slängde de kartongen på golvet och brydde sig inte om den, de trampade i chokladen. I köket tog de fram blåbärssoppa och kakburken och vispgrädde. De spillde plommonsylt på golvet. En av dem åt direkt av osten som låg i kylskåpet.
De bar ut hennes tillhörigheter i omgångar, de hade inte bråttom.
Saga är en meter och femtio centimeter lång. Hon väger 47 kilo. Hon reste sig och tog sin rollator och försökte skynda ut i hallen där larmet till hemtjänsten fanns. Men männen hade ryckt ur sladden. En av dem slog till henne och förde henne tillbaka till sängen.
De sa "hej då" när de gick. Båda Sagas telefoner var borta. De hade låst dörren så hon tog sig inte ut.
Hon öppnade fönstret och ropade på hjälp. Hon satt där länge, hon uppskattade tiden till en timme, hon ropade och efter en lång stund kom en cyklist men han hörde henne inte. Hon väntade. En joggare sprang förbi, det verkade som om han inte hörde heller men sedan kom han tillbaka. Han hade ingen mobil på sig. Sedan kom en dam med hund och hon ringde polisen.
Uppgifterna här ovan har jag från Sagas dotter Karin och från polisens förundersökning.
Tre nätter senare görs ett inbrottsförsök i en annan villa, denna gång hos en 94–årig kvinna. En granne hör glaskross och ringer polisen.
Gärningsmännen smiter från platsen. En stund senare ser en polispatrull fyra män i en bil. Poliserna stoppar fordonet på parkeringsplatsen vid Rönneholmsparken. Föraren är påtagligt nervös. I bilen finner poliserna smärtstillande medicin, hasch och ett Ica-kort tillhörigt Saga.
Förra veckan hölls rättegången mot de fyra männen. De tre yngsta är 18, 18 och 20 år. En av dem säger i polisförhör att han bara har 700 kronor i månaden. Alltså är han i behov av pengar.
En annan säger till poliserna att han vill tala med sin mamma.
Den äldste är 28 år och medborgare i Sverige.
Vad är det som förbinder dessa män?
Den kortsynte svarar att de är födda i andra länder. Men det är inte en intressantare faktor än i kriminella gäng där alla är födda i Sverige.
Det som förbinder dessa män är istället haschet, det avtrubbande knarket som är gemensamt för så många andra brott med våld och känslokyla.
Men det finns en omständighet som särskiljer detta fall. Saga är 97 år. För sin dagliga trygghet är hon beroende av hemtjänsten. Det var ju därför hon först inte blev rädd när de lyste henne i ansiktet. Hon trodde det var hemtjänsten som skulle lägga om bandaget på hennes finger.
28–åringen var fram till juli anställd i hemtjänsten och har enligt arbetsgivaren med största sannolikhet arbetat hemma hos Saga.
Den institution som ska garantera åldringarnas trygghet blev ett verktyg för att finna offer.
Fotnot. 28–åringen nekar till brott.
Fotnot 2. Saga heter egentligen något annat.