Det sitter i ryggraden att inte vara slampig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några år sedan intervjuade jag en lärare på en mellanstadieskola i Stockholm. Hon hade infört ett smink/klädförbud i sin årskurs 5. För tjejerna satt och sminkade sig på lektionerna i stället för att följa med i undervisningen och på rasterna beundrade killarna på högstadieskolan bredvid stringtrosorna som lös igenom byxorna på 11-åringarna.

Jag förstod lärarens uppgivenhet, för det var det hon uttryckte.

Och om föräldrar köper stringtrosor till sina ungar, ja hur annars ska en lärare markera. Tala sig blå om "sexuella signaler", "samhällets objektifiering" och blabla.

Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn och slits med den här "klädproblematiken" tycker att det är rätt skönt när någon annan försöker dra gränsen.

När någon annan försöker göra något åt de där känslorna som dyker upp när tonårsdottern ska på disco i för tight och för kort topp och man vet vilken fuckad värld det är där ute.

Tyvärr är det knasrektorer som agerar språkrör.

Förra gången var det på Abrahamsbergsskolan i Bromma.

Biträdande rektorn där, hon menade att killarna inte kunde koncentrera sig på lektionerna eftersom tjejerna klädde sig så utmanande.

Jag träffade de "utmanande" tjejerna. Vad hade jag väntat mig, Britney Spears-brudar? De såg ut som vem som helst. Lite tighta toppar, lite smink och örhängen.

Att en del killar på skolan gick omkring och visade halva arslet i sina baggyjeans var däremot helt okej.

Nu är det ett nytt "klädförbud" på gång på en friskola i Stockholm, även om det knappt är genomförbart.

Som vanligt kommer debatten att handla om tjejer. Som saknar känsla för stil, som sminkar sig för mycket, som visar för mycket mage, som visar för mycket bröst.

Eller så är deras problem att de gömmer sig bakom slöjor för att de inte vill synas alls.

Som alltid finns de som är "för" klädförbud och de som är "emot".

För: Författaren Carl Hamilton så klart. Hans klädstil skulle jag för övrigt vilja recensera så här: prydlig och ack så osexig i skjorta och kostymbyxor, loafers och fönat hår. Korrekt och tråkig, signalerar hans klädstil. Den förmedlar verkligen den oro han känner inför allt från tonårsmodet till kvinnan som beställer en abort lika lättvindigt som en cafe latte på fiket. Eller karriärmammorna som dyrkar dagis som om det vore en religion.

Carl Hamiltons stil är ungefär lika sexig som en barrgran. Han har anammat den där manliga klädkoden som jag gissar att många kvinnor skulle vilja förbjuda.

Emot: Som vanligt feminister som rektorer gladeligen skulle ta emot som elever.

Prydliga, påklädda för att slippa blickar och kommentarer. Vi färgar håret, det är det mest crazy vi kommer på att göra.

Klädförbud. Hur kan någon ens komma på tanken? Eller?

Handen på hjärtat, visst sitter det där i ryggraden, vi lärde oss allt om slampor och fina flickor och dem däremellan i skolan.

Jag tycker att hela skoltiden var ett enda långt jävla förbud. Inte ligga med killar för då är du en hora, inte klä dig "utmanande" för vad ska alla tro, inte bli för full på skolfesten för det finns inget äckligare än fulla tjejer, bläää, inte fråga chans på killar för det är de som ska jaga oss, inte ens tala om att man är kär i dem för då vill de typ inte ha en för sådana bara är killar (ni killar får fylla på med förbud ni minns), inte slåss för det gör inte tjejer, inte prata i mun på andra för det gör inte tjejer heller, inte skolka för då blir du som tonårsmorsorna nere i centrum, vill du det?

Kan vi inte prata om det?

Kan vi inte prata om vad som skulle hända om vi dök upp på jobbet i urringad leopardklänning, med en fet ros tatuerad över ena tutten, istället för att bli låtsasindignerade när någon knasrektor hoppar på våra tonårssystrar.

Belinda Olsson