Läsfesten på gränsen till det pornografiska
James Joyces ”Ulysses” har kommit i svensk nyöversättning.
Enligt samstämmiga källor är det ett 820 sidors storverk av översättaren Erik Andersson. Omslaget är det gamla originalets i medelhavsblått från 1922.
Nästan, i alla fall. Bonniers lyckades inte riktigt i färgblandningen.
Redan där tycker ni kanske att jag avslöjar mig. En av världslitteraturens stora klassiker och jag börjar med att kommentera omslaget? Men jag försöker bara vara ärlig. Det är ju ingen slump att omslaget ser ut som det gör. Någon – eller antagligen mer sanningsenligt: några – har uppenbarligen tänkt en hel del på saken. Det är inte jag som gör omslaget till en viktig sak, det är förlaget.
Och det gör förlaget förstås alldeles rätt i. Redan 1922 års utgåva gjordes alldeles medvetet till ett åtråvärt ting i begränsad upplaga och särskilt påkostat papper, vid sidan av att också vara ett litterärt verk. Det handlar om en levande tradition. Massor av artiklar har skrivits om nyöversättningen och de har nästan undantagslöst haft en ton som är liderlig, på gränsen till det pornografiska.
”Ulysses” är så nära man kan komma en litterär fetisch och eftersom Socialstyrelsen 2009 strök fetischism ur sin lista på sjukdomsklassade åkommor, finns inget att skämmas för.
Annars undrar jag om inte just skam är den känsla som ”Ulysses” mest givit upphov till. Inte genom de för sin tid vågat detaljerade intimiteterna, utan bara genom att finnas.
En av våra mer kända intellektuella sa en gång att det bästa med att bli gammal, var att man till slut uppnådde en så vördnadsvärd ålder att man kunde sluta ljuga om att man har läst ”Ulysses”. Sådan ärlighet har man inte råd med när man är yngre och har sitt anseende och sin status att bevaka.
Om man tänker sig att en kulturell generation är ungefär ett decennium har nära nog tio generationer levt under det oket. Det måste ha förts otaliga samtal om ”Ulysses” i sällskap där alla låtsats att de läst boken, men ingen gjort det.
Och nu får en ny generation möjligheten att salivera över det vackra omslaget och lägga oket på sina axlar. Kanske är översättningen så enastående att den här generationen faktiskt läser texten.
Om jag gjort det? Jag är bara i mitten av fyrtioåren så svaret är ja. Åtminstone i trettio år till.