Breiviks diagnos – ett sätt att slippa ansvar
Bilden är tagen snett ovanifrån och föreställer en ensam svartklädd man med högt hårfäste.
Han har just skjutit 69 personer.
Ansiktet är stelnat. Av skräck och innesluten panik tänker jag först. Ett slags mänsklighet som spricker igenom? Ånger?
Sedan läser jag om ”mördarens iskyla”. Formuleringen fungerar nästan som en besvärjelse: Anders Behring Breivik kan inte vara människa, för vad skulle det säga om oss människor.
Svaret på frågan ”varför” har hela tiden rört sig i pendeln mellan individen och kollektivet, mellan Breivik och Norge.
Å ena sidan bilden av den välstrukturerade terroristen som agerar utifrån sina och andras främlingsfientliga värderingar.
Å andra sidan den desillusionerade byfånen som köper axelklaffar och låtsasmedaljer på nätet för att sedan pyssla ihop sin egen militäruniform.
De psykiatriker som genomförde den första undersökningen av Breiviks sinne lyckades förena dessa båda sidor.
Deras slutsats landade någonstans mittemellan individen och kollektivet.
Breivik ansågs visserligen svårt psykiskt sjuk. Men hans politiska världsbild beskrevs som en del av sjukdomen. Som om de antimuslimska konspirationsteorierna inte alls delades av politiker i både Norge och Sverige.
För några veckor sedan skrev litteraturforskaren Jørgen Haugan i Aftenposten om likheterna med processen mot Knut Hamsun. Efter krigsslutet, när norska nazister skulle ställas till svars, lät man en psykolog fastslå att Hamsun hade ”nedsatt mental förmåga”.
Skammen i att den Nobelprisvinnande nationalförfattaren sympatiserade med nazisterna dämpades således.
Allt för landets bästa.
Haugan påpekade att Breiviks diagnos på samma vis kunde framstå som ett beställningsjobb.
Dels för att aldrig behöva tidsbestämma Anders Behring Breiviks straff.
Men kanske också, tänker jag, för att friskriva det norska samhället från ansvar.
Om Breivik var psykiskt sjuk, om hans världsbild var ett symptom, då behöver ingen diskutera den smygrasism som växt sig så stark
i Norge under senare år. Ingen behöver förklara det faktum att terroristen Breivik fått sin politiska skolning
i landets näst största parti.
Och fotografiet av den ensamme svartklädde mannen tjänar därmed sitt syfte, det är helt blankt, förövarens ansikte är nollställt, kanske av skräck och ångest, kanske av iskyla.
Men mest av allt helt öppet för tolkningar.