Vi lever i en kollektiv masspsykos
Det gjorde ont i tonårsbröstet, beskedet att Bråvallafestivalen lägger ner. Att en festivalarrangör inte kan garantera unga flickors säkerhet är ett misslyckande för ett helt samhälle.
Reaktionerna på beskedet om nedläggning var brokiga.
Skribenten Paulina Neuding avkrävde i en tweet Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra ett svar på om det inträffade skulle få migrationspolitiska följder. ”Det inträffade” var nu ett antal anmälningar om våldtäkter och sexuellt ofredande där inget var känt om de misstänktas etnicitet. Slutsatsen att det omöjligt kunde röra sig om svenska pojkar drog Neuding – journalist, jurist och uppenbar haverist – så att säga på magkänsla.
Om detta att hoppa över ett par steg i beviskedjan är vanligt bland Sveriges jurister vet jag inte, men ett halvhjärtat försök att rädda upp resonemanget – hennes årsgamla artikel har den i sammanhanget fantastiska rubriken ”Låt inte känslorna skymma fakta om sexualbrott” – ändrar inte det faktum att en ny gräns just passerats. Enligt gängse pressetik förstås, men kanske framför allt enligt juridisk praxis.
Tankefiguren okända övergrepp-invandrare-migrationspolitik–ansvarsutkrävande (–SD 2018!) brukar dyka upp i min mejlinkorg med Göran, Bengt och Åke som avsändare, skrivet med versaler och ackompanjerat av utropstecken och en och annan svordom. Det är ovanligare att företrädare för rättsväsendet ogenerat ägnar sig åt den typen av antiintellektuell folkdomstol.
Men det säger något om våra kollektiva samhälleliga förträngningsmekanismer.
Den senaste flyktingvågen har ställt Sverige inför en rad utmaningar, men den har samtidigt erbjudit ytterhögern en självklar ingång i frågor som tidigare kändes för vänsterkladdiga för att riktigt ta på allvar; flickors rätt till sina kroppar, kvinnors plats i det offentliga rummet samt – och här måste man få klucka lite – genusperspektiv på migrationspolitiken.
Rapporterna om misstänkta övergrepp i grupp av asylsökande pojkar har försett svenska män med en helt ny projektionsyta för sina egna tillkortakommanden. När Den Andre finns att samla alla misogyna maskulinitetsmanér hos behöver man ju inte reflektera över sitt eget beteende.
Svårt med kvinnor som kommenterar sport i tv? Äcklad av nyord som ”hen”?
Jo jo, men vi stenar i alla fall inte våra kvinnor till döds för att de varit otrogna.
En årlig tur till Asien för att köpa sex och kanske hitta en flicka att ta med sig hem?
Möjligt, men vi tvingar dem inte att dra på sig ett huckle över håret och leka medeltid när de kommit till Sverige, eller hur?
Man brukar kalla det projektion inom psykologin, den försvarsmekanism som i egoistiskt syfte får oss att skuldbefria oss själva genom att beskylla någon annan för våra brister.
Det är enda sättet att förklara hur riksdagspartier med framgång kan agitera om invandrare med dålig kvinnosyn när deras egna företrädare fångats på film när de ropar ”lilla hora”. Hur man kan vinna gehör inom brott och straff, trots att ens riksdagsgrupp är fjorton gånger mer brottslig en en genomsnittlig invandrare.
Det är en ganska stark gemensam psykos vi lever i just nu. Må vi snart hitta ut på andra sidan.
Förintelseöverlevaren, kvinnosakskämpen och före detta hälsoministern Simone Veil ska begravas i Pantheon i Paris, förklarade president Emmanuel Macron i veckan. Fram till för bara ett par år sedan var Frankrikes finaste begravningsplats reserverad för män. Nu blir Veil Pantheons femte kvinna, granne med bland annat Victor Hugo och Pierre och Marie Curie – som på sin tid fick platsen i Pantheon i egenskap av ”maka”.