Man får inte ge vika för våldet
Efter de senaste händelserna i Malmö har jag beslutat mig för att göra ett uttalande.
Är ni beredda?
Nu kommer det snart.
Här är mitt uttalande: Jag avskyr våld.
Visst jag håller med om att det uttalandet inte är något man blir direkt golvad av men då förstår ni inte hur mycket jag avskyr våld.
Jag hatar det.
En gång slog jag så hårt jag kunde en kompis på pungen för att han hotade att ge mig en örfil.
Det är en av endast två gånger under mitt liv som jag varit uppriktigt stolt över mig själv.
För man får inte ge vika inför våldet!
Vilket får mig att tänka på den gången i livet jag skämts som mest över mig själv.
Det var på restaurang Bullen det hände.
Bullen är, som vi alla vet, det enda som är bra med Malmö förutom den platta terrängen.
Jag sitter i baren med en öl och klockan är runt elva på kvällen. Plötsligt flyger en man på en annan man.
Våld pågår.
Eftersom jag hatar våld inser jag att jag måste gör något, jag reser mig upp.
Min stolsgranne tar samma beslut.
Misshandeln fortgår medan jag och min stolsgranne tyst ser på. I och för sig ståendes.
Ganska snart inser vi att vårt antivålds-statement, som alltså består av att vi befinner oss i en lodrät position, inte har någon vidare effekt.
Det hela är väldigt frustrerande. Att slag efter slag delas ut trots att jag och han står så jävla hårt upp att vi riskerar att få benhinneinflammation.
Då plötsligt kommer en av Bullens ägare inspringande.
Han sliter tag i mannen som står för misshandeln, trycker upp honom mot väggen och skriker: Sluta upp för i helvete!
Sen kastar han ut honom.
Och som jag skämdes.
Att jag lät en medmänniska slås sönder och samman inför mina ögon.
Att jag ingenting gjorde, förutom att stå upp väldigt mycket, förstås.
Till skillnad från krogägaren var jag ingen man, inte ens en människa, utan bara en liten lort.
Men jag fick en chans att revanschera mig.
För någon sommar sen gick jag förbi ett bråk utanför Gröna Lund.
Jag var rädd men tog mod till mig och satte stopp för det.
Åh ni skulle ha sett mig!
Jag inte bara stod upp, jag höjde också rösten. Jag gick emellan, drog kombattanterna ifrån varandra och pekade med hela handen att de skulle gå åt olika håll.
– Man slåss inte, fattar ni det, sa jag med stark stämma.
Jo det gjorde jag!
Och jag hade inte varit så stolt över mig själv sedan jag slog min kompis på pungen.
Att ingen runt omkring tog någon som helst notis om min insats samt att kombattanterna tackade genom att samtidigt båda två spotta mig i ansiktet spelar ingen roll.
Men tillbaks till honom jag slog på pungen.
Jag tror att vi som samhälle måste vara precis så tydliga och drastiska som jag var mot min vän och hans testiklar när det kommer till att bekämpa våldet.
När till exempel pöbeln springer omkring och misshandlar ensamkommande flyktingbarn på Sergels torg då bör polisen följa mitt exempel och bara boxa pungen på dom.
Så dom fattar.
Okej att ni vill ha en restriktiv invandring, helt lugnt, men tar ni till våld så ryker pungen.
Morden och sprängningar i Malmö är ju svårare att komma åt så jag är öppen för kollektiv bestraffning.
Sker det ett till barnamord eller sprängning ta ut var tionde malmöit och kicka hen i skrevet.
Det borde väl ändå ge någon sorts effekt samt att man i alla fall skickar en tydlig signal.
Vi måste visa just hur mycket vi hatar våld genom att svara med kopiöst mycket våld.
På riktigt.
Självfallet behöver man sätta in andra åtgärder också.
Till exempel kan man i förebyggande syfte slå en batong i huvudet på dom med pissig attityd.