Tänk er fem ettåringar att mata, fem att trösta – för 20 000 kronor i månaden

Tänk er att ni kliver in på er arbetsplats 8.30 på morgonen.

Några av dina femton kollegor gråter okontrollerat och ropar efter mamma med en nalle i famnen. Några andra står på kö för att få sina blöjor bytta.

I ett av rummen dansas det till musik och byggs med klossar, någon ramlar och gråten är i gång igen. Till ert för­fogande i denna redan ganska labila värld har ni tre medhjälpare. Tre stabila på femton mer eller mindre labila.

Nej vi befinner oss inte på en psykmottagning. Vi är ettåringar på en förskola. Under dagen ska de här ettåringarna äta lunch tillsammans, sova vila och kläs på för att komma ut en stund. Ni som inte har en ettåring hemma, eller som har glömt bort hur det är: det är hårt jobb. Bara att klä på sötnosen för en vistelse i minusgrader tar minst fem minuter.

Att då klä på 15 barn tar ju då rimligtvis 75 minuter, delat på två personal (en måste ta hand om de redan påklädda där ute i kylan).

40 minuter för att få ut den här lilla flocken. Det säger ju sig självt att den först påklädda är förfrusen vid det här laget och behöver komma in.

Ni som har en ettåring vet också att känslan av otillräcklighet allt som oftast knackar på. I synnerhet om man samtidigt ska ta hand om ett par syskon, svara i telefon, slänga i en tvätt och laga mat. Tänk er fem ettåringar. FEM. Tjugo blöjbyten på en dag. Fem att söva. Fem att mata. Fem att trösta. Fem att pedagogiskt stimulera. Psykbryt, säger jag bara. Psykbryt och utbrändhet.

För detta jobb får du ut en heltidslön på cirka 20 000 kronor (outbildad får mindre, utbildad mer). Psykbryt en gång till.

Trots att skolverkets rekommendationer säger max femton barn per grupp, och att grupper med yngre barn bör vara ännu mindre, så är det en total djungel därute. En rekommendation är nämligen ingen lag och kan kringgås med alla möjliga och omöjliga argument. Oftast skylls det på platsbrist. Eller på att man har så stora lokaler.

Eller bra personal. Och så klämmer man in några ungar till. Trots att all forskning visar att för stora barngrupper är skadligt för små barn. Små barn har svårt att relatera till många människor samtidigt. De blir stressade av det.

Mycket enkel logik, men ändå vägrar moderaterna att lagstifta om ett maxtak på barngrupperna med det sjukt vaga argumentet att storleken på barngruppen är ett för ”trubbigt” verktyg att mäta kvalitet med. Varför?

Följ ämnen i artikeln