Lilla torg är Nytorget – fast bättre
MALMÖ. Sent en kväll i veckan seglade jag in på Hotel Savoy i Malmö.
Kompisar väntade. Vi skulle snacka om Malmö. En framtidens stad? Den som anger trenden för Sverige i dess helhet? Eller på väg att köras i botten?
Jag kände mig varm i hjärtat, ty det är ju på Savoy som jag lärt mig äta, i dess berömda Grillen, som mest var en förgylld korvkiosk. På menyn: pusztaschnitzel med 3 såser. Sensation. Drack gjorde jag redan på femtiotalet i dess mörka bar, där den unge Hasse från Genarp tillredde sin egendesignade Genarpare med spritvärldens mest odrickbara brännvin, Gauffins Dubbelblandning, som bas.
I sammanlagt sex år har jag levt i Malmö och alltid varit lycklig där.
Men det slår mig, att jag också tre gånger lämnat stan. En gång för att ta ett jobb i Paris, en annan gång i London och tredje gången flyttade jag till Beirut – och de tre gångerna var jag ännu lyckligare.
Nu möttes jag av skribenten och -hedersdoktorn Per T Ohlsson, ettermyran Maria Ekstrand och populärhistorikern Jacques Schultze. Raskt tog de mig till Lilla torg. Vi åt och drack på ett ungdomsställe med hög musik och pappersservetter. Det var minusgrader men gäster satt utomhus vid kaminer, med filtar över knäna. Det var hur trevligt som helst.
Malmö har förvandlats. Staden har gått från industrialism till postindustrialism. Öresundsbron gjorde den till Sveriges mest kontinentala stad. Invandringen gjorde den till Sveriges mest multinationella. Möjligheter yppades. Smarta människor flyttade dit.
Men parallellt uppstod gängbildning och gangstervälde. Tolv gängmord på tolv månader.
Ingen förnekar våldet. Jacques sa: ”Vi måste få styrning på gangsterproblematiken.” Maria föll in: ”Staten måste återta monopolet att få använda våld.”
En uppfattning är att problemet kan lösas om det funnes poliser som patrullerade och utredde brott.
Sådant finns inte i inrikesminister Ygemans Sverige. Samma inrikesminister har brutit upp Schengenavtalet och mer eller mindre stängt av Öresundsbron över vilken 26 000 Malmöbor, mest ungdomar, dagligen pendlade till jobb i Köpenhamn. Nu har de fått sina restider förlängda med en timme.
Ungdomsarbetslösheten har därför drastiskt ökat i Malmö.
Per T, stadens viktigaste opinionsbildare, noterade: ”Stockholm har alltid haft en fördomsfull attityd till oss. -Skåningen som långsam och liknöjd.”
I regi av Ilmar Reepalu hade Malmö löftesrikt tagit ledningen in i modernisering och kreativitet.
Så kom gängen, morden och den handfallna polisen.
Olle Svenning skriver om Malmöförfattaren Lars Åbergs nya bok, som låter oss ana ett framtida skräckinjagande Malmö – kosmopolitiskt, mångkulturellt, kriminellt och behärskat av omhändertagande industrin. Det är inte underligt att rubriken blir:
”En förlorad stad”
Lilla torg var under min Malmötid ett meningslöst intet intill ett större torg på gränsen till Väster, som var en nästan-slum.
En företagsam filur kom på att ställa ut ett bord och några stolar under ett parasoll. Det nya hippa Utelivsmalmö hade fötts. Kaféerna blev fler, parasollerna bildade en skog, pizzan och kebaben stod som spön i backen. Torglivet växte organiskt utan övergripande regler.
Ingen mogul och ingen krogkedja tog över. Det blev som Nytorget på Söder fast bättre.
Dock – i Malmö jämför man sig inte med Stockholm. Per T, som just utnämnts till hedersdoktor vid Lunds universitet, hade med malmöitisk glimt i ögat mejlat mig: ”I Kingastan funkar det inte att vara 08-fjollig och flasha med titlar och kindpussar och lantpaté och nyrenoverade, stålblanka kök som ser ut som rättsläkarstationer … Här är alla King. Doktor eller inte.”
Ja, ja. Men nu slår regelverket till. Maria, som är gammal journalist men nu är lärare och arbetar med flyktinghjälp, sa: ”Jag fick veta vilka planer staden har för Lilla torg. Jag skrev i Sydsvenskan om det. Jag skrev att Malmös styrande socialdemokrater raderar ut Lilla torg som en av Sveriges roligaste mötesplatser.
”Nu fanns glädje. Jag tog med goda vänner från Stockholm och visade dem Lilla torg. Med ögon som glittrade sa de: ”Det är som att vara på kontinenten.”
Nu har nedmonteringen börjat. Ledorden för uteserveringar blir framkomlighet, öppenhet och enhetlighet. Inga enkla möbler ska tillåtas, allt ska vara svart eller Malmögrönt. Trädäck förbjuds, de som gör att möblerna kan stå stadigt. Räckena måste vara av viss höjd.
Parasoller och markiser får inte ha varureklam. Krogarna får inte fästa samman parasollerna.
Maria sa: ”Jag rundade av min artikel med att nästa gång ni hälsar på kommer ni att påminnas om DDR.”
Kommunalgubbarna gick i taket. Men de har en poäng: det är lättare att kolla markiser än att gripa gängkulturens mördare.
Jag läser just nu …
… en bok som inte borde läsas, ”JFK High Noon in Dallas” av en George Northwood. Det är en slarvigt hopkommen bok i den avskyvärda konspirationsgenren. Hans tre spekulationer bygger på att Lee Harvey Oswald, presidentmördaren, fanns i olika upplagor. Lookalikes, dubbelgångare. Så dumt.
Anna Hedenmo …
… var framgångsrik när hon på sociala medier startade sin mobbning av Fredrik Reinfeldts samtal med utländska toppolitiker. Hon var frustrerad av frågor som inte ställdes. En seniorjournalist (vad det nu är) Anders Bergman klassar ”Reinfeldts toppmöten bottennapp av SVT”. De ”förstärker mediernas roll som maktens megafoner utan några som helst ifrågasättande ambitioner”. Vilket revirtänkande! Ska journalister vara som katolska präster på 1600-talet – ha monopol på sanningen? Hedenmo, som normalt är så klyftig och sympatisk, ring upp Reinfeldt och be om ursäkt.
Min katt Neves bortgång …
… föranledde kondoleansbrev. Tack. Läsaren Anders Wennberg noterade:
”Hundar har herrar, katter skaffar sig tjänstefolk.” En annan bidrog med mejlet: ”Du minns väl Churchills ord om husdjur: Dogs look up to you, cats look down on you, but pigs, they treat you as an equal.”