Jag fick tänka om, det fanns ingen omtanke
Det händer att jag åker taxi. Det händer i själva verket ganska ofta och för några veckor sedan lade jag märke till något nytt.
Det var kväll, svinkallt, mörkt och snålblåsigt. Jag skrev min kråka på kortkvittot, bytte några suckar om den saknade våren, utväxlade de reglementsenliga artighetsfraserna och klev ut. Av någon anledning blev jag stående en stund på trottoaren, innan jag knappade mig in i porten. Det var då jag märkte det.
Bilen stod kvar och väntade. Jag tänkte att chauffören kanske ville något, men det fanns inga tecken på det. Så snart jag fått upp ytterdörren åkte han.
Av någon anledning fastnade det där i huvudet och de närmast efterföljande veckorna höll jag ett sneglande öga på bilen, när jag klivit ut. Samma sak, gång på gång. Väntan, tills jag kommit in i porten, sedan avfärd.
Jag vet att det kommer att låta lite fånigt, men jag blev faktiskt rörd. Jag insåg att det antagligen rörde sig om en konsultutarbetad företagspolicy, eller om att någon ekonom räknat ut att kunder blir stående vid låsta dörrar tillräckligt ofta för att det ska löna sig att vänta och se om man kan plocka de strandsatta på ett par hundringar till.
Men hur prosaiskt ursprunget till den lilla väntan än var, fick jag en klump i halsen.
Omtanke är alltid värmande, särskilt när den är oväntad.
Jag inbillade mig inte att taxichaufförer i allmänhet bär på en djup vilja till omsorg om just mig.
Men den där väntan var en fin gest. Ska man tro Aristoteles är det precis vanemässiga, goda handlingar av det slaget som förädlar människan.
Jag var inte långt ifrån att snickra ihop ett helt manifest om ett vänligare och mer omtänksamt samhälle genom små, enkla snälla handlingar när jag häromdagen råkade glutta lite för djupt in i en bil jag just klivit ur. Det var en lika kall och ogin kväll som förut.
Chauffören häftade samman ett par kvitton och sorterade ned dessa i ett mobilt arkiv. Han hade redan glömt mig. Han knappade på skärmen, i jakt på en ny körning.
När han fått napp stack han.
Det tog ungefär så lång tid som det vanligen tar för mig att kliva in i porten.
Kvar stod jag på trottoaren, oskyddad mot elementen, våldsverkare och farliga djur.
Våren var kallare än någonsin.