Jag förstår precis vad Herbert Tingsten menar
Någonstans i Herbert Tingstens efterlämnade texter kvider han över en bekant.
Karln är outhärdligt tråkig. För att leda i bevis vilket praktskott i stolpen vederbörande är, berättar Tingsten – man kan nästan höra det till lika delar desperata och föraktfulla väsandet – vad karln i fråga anser vara höjden av skojighet.
Att sjunga gluntar.
Det är Valborg, studenternas dag framför alla andra, och någonstans i Uppsala sjungs med säkerhet just nu valda partier ur Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne”.
Ni har stött på sångcykeln, även om ni inte vet om det. Sannolikheten för att ni aldrig hört någon välkammad fryntlighetsknyffel harkla sig och ta upp ”Här är gudagott att vara”, är liten.
Det finns mycket hos Herbert Tingsten som utsöndrar en lätt odör av det suspekta. Liksom med alla ursinnigt rationella människor, anar man en ormgrop av mörkt slingrande känslor bakom funkisfasaden. Men i just detta fall är jag benägen att hålla med honom. Att befinna sig med folk som sjunger gluntar är en inte alldeles orimlig definition av bottenlös leda.
Jag vet förstås att unionen med Norge är upplöst. Studentdiktarna är utdöda. Poesistrofer som Ernst Björcks ”Rätt ofta står jag jublande på fjällen!” publiceras inte längre, för den allmänna meningen sammanfaller med vad Göran Hägg skriver om strofen i sin litteraturhistoria: ”Redan att jubla på fjällen är en egendomlig klichéverksamhet, att göra det ’ofta’ en för- bluffande rutin, att med hänsyn till måttlighetens och versrytmens krav ändå bara göra det ’rätt ofta’ en tidstypisk försiktighet.”
Dagens studenter är snarare upptagna med vår tids klichéer: genusteori, postkolonialism, queerteori. Det är nog så tråkigt. Men studenten som idealtyp är märkligt fast i den värld då sillsallaten ännu vajade från våra flaggstänger. Och Valborg är den studentikosa idealtypens högtid.
I allmänhet är jag för både högtider och traditioner. Det ligger en studentmössa i min garderob och mössan bär till och med de reglementerade punschfläckarna.
Jag skulle verkligen vilja tycka om Valborg, silluncher och hejiga vårsånger. Jag har försökt. Men hur man än anstränger sig hamnar man förr eller senare i sällskap med folk som börjar sjunga gluntar. På allvar.
Jag förstår precis vad du menar, Herbert.