Persson är slug och vet vad han vill ha

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kan vara revanschlystnad.

Det kan vara ett inlägg i partiledarstriden.

I alla händelser är Göran Persson slug och vet vad han vill.

1 maj 2006, innan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten till alliansen, talade Göran Persson traditionsenligt på Norra Bantorget i Stockholm.

Efteråt förvånade han alla genom att slå fast att arbetslösheten inte skulle bli en stor fråga i valrörelsen. Den goda konjunkturen skulle nämligen lösa det problemet av sig själv. Det fanns inget att diskutera.

När Socialdemokraterna senare analyserade valförlusten var just jobben en av de viktigaste förklaringarna. Alliansen fick utan organiserat motstånd från S tala om utanförskap och arbetslinje.

Men nu tycks det vara glömt – eller förlåtet. Göran Persson inledningstalar på seminariet ”En socialdemokratisk strategi för full sysselsättning”, arrangerat av tre LO-förbund och Arbetarrörelsens tankesmedja. Påfallande många av de medverkande kommer från partiets vänsterfalang.

Att kalla Göran Persson för en trägen gäst på partimöten sedan han slutade som partiledare våren 2007 vore att ta i. Ingvar Carlsson och han var stämningshöjare på kongressen 2009. Han har 1 maj-talat, men inte på partihögkvarterets centrala talarlista.

I valrörelsen gjorde han ett uppmärksammat inhopp och kritiserade de rödgröna:

–De får skärpa sig och jobba hårdare.

Men nu gör Persson alltså comeback.

Det kan vara ett utslag av revanschlystnad.

Men det kan lika väl vara ett inhopp i partiledarstriden. Subtilt för utomstående, men glasklart för teckentydarna i den stundtals obegripliga falangstriden.

Sven-Erik Österberg satt i Perssons regering i två år. Pär Nuder var hans närmaste medarbetare under lång tid. Samt finansminister, statsministerns viktigaste allierade.

Vem vill Persson ha, egentligen? Ryktena surrar.