Det töntigaste i hela världen

Jonatan Unge

CYKELHJÄLM!

Förlåt att jag skriker men är det något som tåls att gorma om så är det cykelhjälm.
CYKELHJÄLM!
Se, där skrek jag det igen.

Så tjatigt.

Förvisso.

Men samma sak där, för om man ska tjata om något så är det cykelhjälm.

Det finns inget så viktigt som att ha på sig hjälm när man cyklar.
Den är skillnaden mellan liv och död.

Ni vet det, jag vet det och dessutom har vi alla vetat det sedan barnsben.

Föräldrar, dagis, skola, barnprogrammen på tv, försäkringsbolagens reklamfilmer. Alla har dom gång på gång tryckt på hur oerhört viktigt det är att vi cyklar med hjälm.

Jag har inte jättehöga ambitioner när det kommer till uppfostran av mitt barn och min låt-gå-attityd har lett till att hon petar sig i näsa, har ovårdat språk och äter med händerna.

Men det finns tre saker jag varit benhård på.

Ett: Man säger tack, helst hela tiden för att vara på den säkra sidan.

Två: Baltutlämningen är inget att ha dåligt samvete över och

Tre: Man har alltid på sig cykelhjälm.

Dom två första livsreglerna tog hon tidigt till sig men hjälmbärandet stretade hon envist emot.

Allt sattes till slut på sin spets en tisdagsmorgon.

Hon vägrade, varpå jag brottade ner henne, bände loss armarna hon lagt över huvudet som skydd mot hjälmpåtagandet, klämde dessa små barnarmar mot marken med mina knän och därefter pressades hjälmen ner över hennes huvud, samtidigt som jag med full styrka skrek DU SKA HA HJÄLM TA OCH FATTA DET FÖR I HELVETE!

Efteråt, när jag darrande av adrenalin stod och såg mitt då treåriga barn ligga gråtandes på marken, drabbades jag av starka och motstridiga känslor.

Det stod ju klart för mig att jag gravt traumatiserat mitt barn och förstört henne för all framtid. Men jag kände också en stolthet i att inte gett vika utan istället, nu för alltid, ristat in i hennes själ vikten av att bära hjälm.

Man är ju tvungen att gå till sådana extremer när det kommer till hjälm.
För hur självklart och livsviktigt det än är med hjälm så är det ju hur många som helst som ändå struntar i det.

Vilket är ren och skär idioti.

Men antagligen beror det på att deras föräldrar inte kunde stålsätta sig tillräckligt för att göra det som måste göras.

Eller så har dom inte hjälm på sig av samma anledning som jag själv aldrig har det:

Det ser ju förjävla fånigt ut.

Så pass löjligt faktiskt att jag hellre dör än att åka runt med den där töntstämpeln i frigolit och hårdplast på skallen.

Det kan ju tyckas gå helt emot vad jag med våld lärt ut till mitt barn men vissa saker får hon faktiskt ta och fatta själv.

Och det kommer hon också göra så småningom för det finns ju inget töntigare i hela världen än cykelhjälm.

I hundratals år har folk försökt att få fram en cykelhjälm som inte ser outhärdligt löjlig ut men ingen har ens kommit i närheten av att lyckas.

Det är som evighetsmaskinen, det är inte möjligt helt enkelt, MEN!
Så skedde det för några år sen ett mirakel.

Uppfinningen Hövding lanserades.

En krage med inbyggd krockkudde istället för hjälm.

Och visst var det ett mirakel.

Århundradets uppfinning faktiskt.

Skit i dator, flygplan, penicillin och att Jesus gick på vatten.
Skaparna av Hövding lyckades med det ingen trodde var möjligt:
Nämligen att designa nåt som var ännu töntigare än en cykelhjälm!

Och om inte det förtjänar Nobelpriset så vet jag inte vad.