Ordet nationalism har en helt annan innebörd på norska
Nationalism är ett fult ord på svenska. Det är inte så konstigt eftersom det luktar högerextremism lång väg. Under andra världskriget dolde sig de fåtaliga svenska nazisympatisörerna under beteckningen ”de nationella”; de heilande skinn- skallarna på 80- och 90-talet kallade sig nationella, liksom Sverigedemokraterna än idag. En svensk nationalist är troligast en figur som kallar den svenska flaggan för ”fanan” och anser att invandringen är ett hot mot kulturen eller svenskheten.
Därför blev det desto giftigare i den senaste kultursidesfejden mellan Sverige och Norge när ett ljus-huvud i morgontidning drämde till norrbaggarna med just ”nationalism”.
Bråket gällde frågan om Sverige eller Norge hade det värsta främlingsfientliga partiet. Det norska Fremskrittspartiet hade ju hamnat i regeringskoalition med Høyre. Eftersom en motsvarande regeringsbildning (Moderaterna/SD) vore otänkbar i Sverige uppstod anklagelsen att norrmännen var mycket mjukare mot rasism än svenskarna, och så var kubbningen igång.
Och eftersom den norska sidan då ”försvarade” sitt främlingsfientliga parti med att det alls icke kunde jämföras med det betydligt mer främlingsfientliga partiet kom alltså ljushuvudet i morgonpress på att detta måste vara ett utslag av ”norsk nationalism”.
Logiken vore ungefär att ”visserligen är Fremskrittspartiet ett obehagligt högerpopulistiskt parti, dock ett norskt sådant, och därför bättre än ett svenskt”.
Det kan nog vara så att man på norsk sida inte förstod hätskheten i den svenska insinuationen om nationalism. Och helt säkert var det så att man på den svenska sidan inte begrep den norska okänsligheten på den här punkten.
Saken är ju den att Norge verkligen är ett land med starka nationalistiska känslor. Och följaktligen har ordet en helt annan innebörd på norska än på svenska. Det är något fint, från höger till vänster förknippat med historisk stolthet och har absolut ingen lukt av extremhöger, som på svenska. Att beskylla norrmän för nationalism är ett lika dräpande argument som att beskylla påvens kardinaler för katolicism.
De historiska orsakerna borde vara lättbegripliga. Efter Napoleonkrigen misslyckades Sverige med att få tillbaka Finland från Ryssland. I Kielfreden 1814 lyckades däremot den svenske tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte (sedermera Karl XIV Johan) förhandla till sig Norge i stället. Entusiasmen inför detta synbarliga nedåtköp blev måttlig i Sverige. Men i Norge, som varit dansk koloni i 400 år, väckte detta mygel ursinne. Man hade redan då författat en modern grundlag för ett fritt Norge, fortfarande i kraft. Där börjar den norska självständighetskampen mot Sverige som kulminerar vid unionsupplösningen 1905.
Se där två goda skäl att vifta med flaggor 17:e maj på Karl Johan. Tillkommer frigörelsen från den nazistiska ockupationen 1945, efter lång och hård motståndskamp.
Jämför detta med Sveriges blekna historia under motsvarande tid. Där finns ärligt talat inte mycket att fira. Våra skinnskallar och andra likaledes angelägna flaggviftare tvingas leta sig tillbaks till tidigt 1700-tal och Karl XII, han som mestadels förlorade.
Och den nyligen påhittade svenska nationaldagen den 6 juni är oklar till sin innebörd för de flesta svenskar. Antingen sägs den ha att göra med en dag då Gustav Vasa inte kröntes. Eller också gäller det tillkomsten av någon av våra grundlagar, oklart vilken och varför, på 1800-talet.
Kulturskillnaderna mellan Sverige och Norge när det gäller flaggviftning har alltså inte så mycket, om ens något, att göra med längdskidåkning. Det kan vara värt attpåpeka inför Vinter-OS i Sotji, där vi lär få se en och annan norsk flagga.
Men vad som än sker i Sotji lär det, ur flaggviftningssynpunkt, förblekna inför vad som brakar loss i vårt grannland den 16 februari. Då börjar 200-årsfirandet av grundlagen från 1814. Bara så att ni vet och är psykologiskt förberedda.
För övrigt anser jag att...
... det är ytterst gåtfullt hur unga män som kallar sig vänster så till den grad anstränger sig att hjälpa fram Sverigedemokraterna. För det är så våldsdåden fungerar. SD är ju själva så angelägna om att bli förföljda att de understundom förföljer eller till och med torterar sig själva.
... skälet till att parasitera på Stieg Larssons megasuccé genom att hitta på en fjärde bok kan bara vara ett. Kumpanerna bakom dessa planer hoppas att bluffen går hem och inbringar ett jätteklipp. Desto mer skrattretande blev deras försäkran att de endast och allena drevs av sin vilja att göra en insats för kulturen.