Absurt att döma någon för gamla bagatellbrott
Detta är berättelsen om ett juridiskt scenario som saknar motsvarighet i svensk rättshistoria.
Är det rimligt att döma en människa till rättspsykiatrisk vård för ett 30 år gammalt bagatellbrott? En stöld som skedde då den åtalade var ett barn?
Att Stockholms tingsrätt i går rev upp domen mot Samir för mordet på sin styvmamma 1986 var närmast att betrakta som en formsak.
Aftonbladets reporter Anders Johansson lyckades i podden Fallet hitta så många omständigheter som tydde på att den då 15-årige pojken var oskyldig att hovrätten beviljade resning och skickade ärendet till tingsrätten för ny prövning.
När sedan åklagaren meddelade att bevisningen mot Samir "i väsentlig mån försvagats" och att han därför lägger ner åtalet fanns inte längre något utrymme för domstolen att göra någonting annat än att fria honom för mord.
Så långt inga konstigheter. Men sedan blir det komplicerat, för att inte säga absurt.
En tid efter att åklagaren hade lagt ner åtalet påpekade tingsrätten nämligen att när Samir en gång i världen dömdes till rättspsykiatrisk vård så handlade det inte bara om mord utan även om grov stöld och försök till stöld.
Stölden handlade om en plånbok innehållandes 200 kronor och rikskuponger som Samir stulit 1985 i tunnelbanan. Försök till stöld rörde ett inbrott där han och några andra smågrabbar upptäcktes på bar gärning.
Tingsrätten ville nu veta hur dessa åtalspunkter skulle hanteras. Efter att ha funderat ett tag meddelade åklagare Nils Lundberg att han ansåg att Samir än en gång ska dömas till sluten rättspsykiatrisk vård.
Ja, ni läste rätt. Statens representant ansåg att småbrott som en 15-årig pojke begått ska resultera i dom om sluten vård 30 år senare.
Nu hade dock inte åklagaren alldeles förlorat förståndet. I ett tillägg påpekade denne att vården upphört och att "påföljden således är verkställd". Det handlade alltså inte om att bura in Samir igen.
Icke desto mindre hade en sådan dom kunnat leda till problem för honom. Han ska begära ersättning av justitiekanslern för dryga två år han var berövad sin frihet och en ny fällande dom hade kunnat leda till att staten kommer fram till att allt trots allt gått rätt till.
I en skrivelse till tingsrätten föreslog advokat Sargon De Basso två alternativ. Antingen åtalsunderlåtelse, vilket innebär att åklagaren slänger eländet i papperskorgen. Eller påföljdseftergift, som betyder att den åtalade fälls men slipper straff.
Åklagare och försvarare hade med andra ord olika uppfattningar om hur denna knasiga situation skulle lösas. Vilket fick tingsrätten att sucka och kalla till huvudförhandling för att en gång för alla bringa ordning i röran.
Men veckan innan rättegången skulle hållas lyckades parterna komma överens om att rekommendera påföljdseftergift. Och då fanns det inte längre någon anledning att hålla en ny huvudförhandling. Tingsrätten behövde endast de inskickade dokumenten för att avgöra målet.
Det var nog lika bra. Att år 2016 sitta i en domstolssal och dilla om huruvida en stöld som en 15-årig pojke begick 1985 ska leda till vård eller ej hade dragit ett löjes skimmer över rättsväsendet.
Anders journalistik friar Samir från mord - Aftonbladet