Jag bad om en fantasi för pervers att föreställa sig
Det började i somras med en nagelborste. En sådan liten borste som man kan skrubba fingertopparna med, när man vill bli extra ren. Vi behövde en och jag gav mig in till närmaste tätort med spenderbyxorna på.
Jag kunde lika gärna ha kommit med bar underkropp. Det var som om jag hade bett om att få köpa ett ögonmått. Ingen expedit begrep vad jag frågade efter. När jag försökte förklara gav de mig oroade blickar och kontrollerade avståndet till larmknappen. Nagelborstar var, vad dem anbelangade, en fantasi av så perverst slag att det inte ens gick att föreställa sig vad det handlade om.
För ett par dagar sedan gav jag mig ut på turné i samma tätort för att inköpa en värmedyna. En sådan man pluggar in i väggen och, till exempel, lägger under ryggen om man har ryggskott.
Tror ni att någon expedit begrep vad jag frågade efter? De förslog vetekuddar. När jag förklarade att dynan jag sökte drivs av elektricitet, tittade de på mig som vore jag en depraverad trollkarl som gått över till Sauron.
Jag vet ärligt talat inte vad det handlar om, men ett allmänt förfrämligande börjar smyga sig in i de enklaste samtal. Det märks främst i butikerna. Gnagande osäkerhet och flackande blickar. Det är som om varje inköp kräver ett Star Trekigt möte med en annan galaktisk civilisation.
Och därför, mina vänner, blev jag så lycklig häromdagen. Det finns nämligen en butikskedja som mest säljer sladdar, eller möjligen kablar på fackspråk. Jag misstänker att kedjan är döpt efter grundaren, som i så fall bär ett alldeles vanligt gillestugesvenskt förnamn. På denna kedja arbetar lagom nördiga, halvunga män som kan allt om kablar och om allt annat som har avlägsen koppling till elektricitet och ledning av sådan.
Att besöka detta ställe är konsumentens motsvarighet till en saliggörande retreat. För hos dessa kabelkillar finns inget utrymme för tövande ovisshet eller svävande olust. De är som gamla tiders järnhandlare. Deras verklighet är otvetydig och fast i konturerna. På sina frågor får man svar, inte en motfråga, och kabelkillarnas blickar är lugnt fokuserade.
Jag gick därifrån med en värmemadrass, en mjölkvisp, ett storpack batterier, några kablar och, framför allt, en känsla av trygg samhörighet. Det var värt varenda krona.