Hela samhället verkar drabbas av ätstörningar
Något stort var i görningen, det begrep man. In hos Livsmedelsverket klev en hel delegation gubbar med ansikten som stenstoder från Påskön. De kom från branschens stora bolag och ämnet var hästfärs. Det här skedde i en nyhetssändning alldeles i början av historien.
När man såg de där ansiktena begrep man också att det var något vi inte visste än. Kanske rörde det sig om livsfarliga, radioaktiva hästar? Med den uppsynen måste det i alla fall gälla något mer än lumpen falskmärkning.
Men det gjorde det inte, så vitt jag förstår. Det har glunkats lite om ett läkemedel, förbjudet för människor, fritt att pumpa in i tävlingshästar. Men, ärligt talat, hur mycket hästkött tror ni man måste äta för att få i sig skadliga mängder av det? Ska vi gissa på hästbiff tre gånger om dagen i ett par månader?
Så varför detta sammanbitna allvar? Varför de jättelika rubrikerna och dag efter dag av nyhetsinslag?
Jag förstår faktiskt inte. Och jag tvivlar på att någon annan gör det.
Hittills har jag inte stött på en enda människa som verkar bekymrad över detta på riktigt. Helig ilska och oheligt äckel står inte att finna. Bara några halvdana skämt och en och annan luttrad suck över att Mammon inte är så noga med råvaran, om han får styra vid köttkvarnen. Men vad annat trodde någon?
Och, vet ni, det sunda i historien är just det: att ingen är särskilt upprörd. För om det är något jag tycker mig märka annars, är det att hela samhället är på väg att drabbas av ätstörningar. Ingenting med mat tillåts vara enkelt längre. Inte när vi köper den, inte när vi äter den, inte när vi kastar det som blir över.
Allt som har att göra med mat ska ständigt problematiseras, skuldbeläggas och analyseras: miljö och hälsa och djurskydd och transporter och kemikalier och ditten och datten.
Jag säger inte att något av det där är oviktigt. Det är bra att inte bli fet heller, men det betyder inte att det är hälsosamt att vara anorektiker. Det finns en gräns när ett rimligt intresse blir sjukligt.
Hela vår samtid står vanligtvis vid den gränsen och nosar, frukost, lunch och middag.
Men så avfyrar de professionella matneurotikerna ångestkanonerna, laddade med hästfärs. Ingen tar smällen riktigt på allvar.
Jag vet inte varför. Men uppmuntrande är det.