En komedi med ett tveksamt slut
Kullehusteatern spelar Molières ”Misantropen”, det vill säga människohataren, i sommar. I höst gör Malmö Stadsteater detsamma. Och här sitter jag i Almedalen.
Alcéste, Molières människohatare, finns här. I Molières tappning är han en sur gubbdjävel som envisas med att alltid säga det han anser vara sant, oavsett om det sårar och upprör. Eller kanske snarare just därför att det sårar och upprör.
I Almedalen är de sanningssägande misantroperna oftast unga.
Det Alcéste inte står ut med är den lismande och genomfalska aristokratin som smeker sig själv medhårs. Den är ett gäng självgoda högfärdsblåsor med labbarna i varje tillgänglig syltburk och blommiga formuleringar som inte förpliktigar till något, i pjäsen symboliserad av markis Orante.
Den moderna motsvarigheten till markis Orante är i majoritet här i Visby. De unga misantroperna försöker chocka dem med sina ”sanningar”. Det kan gälla ”klimathotet”, vikten av att sluta äta kött, eller nödvändigheten av ett helt nytt ekonomiskt system. Det gäller alltid en insikt så självklar, enligt misantroperna, att endast korruption, systemfel eller idioti kan förklara att den inte är etablerad politik.
Få av dem lyckas skapa någon oro, än mindre såra och uppröra, med möjligt undantag för de misantroper som riktat in sig på invandringen och dess konsekvenser. Den svällande politiska aristokratin känner sig säker i sadeln. Markis Orante applåderar de unga sanningssägarna som ett näpet inslag av idealism. Om några år kommer de att vara arbetskamrater.
Man kan spela ”Misantropen” på olika sätt. Hur Kullehusteatern gjort vet jag inte, annat än genom ett par referat. I Malmö tänker de tydligen vända på könen. Men hur man än gör, är det svårt att spela den på ett sätt som gör Markis Orante till hjälte. Alcéste, där- emot, kan knådas till en orädd sökare av sanning, även om hans principfasthet gjort honom surare än en härsken raggsocka.
Men det är inte riktigt övertygande, det heller. Alcéstes principfasthet påminner mer om fanatism. Det är en annan, rent av farligare, form av självgodhet än aristokratins loja ryggdunkande.
En del av misantroperna här, inte minst de som oroar sig för klimatet, är så frustrerade av att deras ”sanningar” inte tar skruv att de börjar längta efter ett annat politiskt system. Något handlingskraftigt, så det blir slut på allt tjafs och sanningen segrar.
”Misantropen” är en komedi med lyckligt slut.
Hur det blir med Almedalen får vi se.
Dagens fakta
Världens äldsta betongkonstruktion är ett 9000 år gammalt golv i södra Galileen. Romarna använde betong i många av sina stora byggnadsverk, inklusive Pantheon i Rom. Dess betong-kupol uppfördes kring år 120 och står än i dag.
Dagens byggnad
Parkeringshuset Elefanten i centrala Stockholm ritades av arkitekterna Boijsen och Efvergren och stod klart 1973. Trettio år senare revs det, efter en lång debatt om innerstadsmiljön.