Att läsa Astrid Lindgren gav mig en otrevlig tanke
Jag hade anledning att åter läsa ”Bröderna Lejonhjärta”. Det var ett tag sedan Astrid Lindgren knackade på. Tre kapitel in, undrade jag vad det var för fel på mig.
Det finns bara ett ärligt sätt att beskriva slutsatsen som började forma sig i mitt huvud: ”Bröderna Lejonhjärta” är ingen vidare bok.
Inbilla er inte att jag tyckte att det var en kul tanke. Det kändes ungefär som om jag blev tvingad att snyta mig i svenska fanan och sam tidigt dra ett kalsonggrepp på ett sjuårigt jag, som verkligen gillade boken när den först kom.
Icke desto mindre trängde sig tanken på. Personerna är platta och färdigpressade som masonit. Värst är storebror Jonatan, som är så käckt rättrådig att man inte behöver vara Tengil för att vilja ge honom en propp. Dramatiska scener slarvas bort i ett par meningar. Det är en saga, men bra sagor har en poäng. Vad ”Bröderna Lejonhjärta” vill säga begriper jag inte. Något om döden, men vad?
Det är som om boken är skriven av någon som i och för sig kan berätta, men har ett tåg att passa.
En hel del av det där kan man försöka förklara med att bokens berättare är en nioårig grabb. Men det finns andra böcker med barnets blick, P C Jersilds ”Barnens ö” till exempel, som inte lider av samma problem. Och så är man tillbaka i den trista tanken: Det är inget vidare, det här.
Egentligen är det inget märkligt med det. Varför skulle tanten aldrig ha skrivit en dålig rad, när hon säkert fick ur sig 40–50 böcker? Jag hör inte till dem som anser att Svenska akademien gjorde bort sig, eftersom Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Och jag tar de ilskna uppläxningarna, som strax trillar in i postkorgen, med ro.
Så varför?
En gång följde jag en diskussion mellan två föräldrar om det korrekta sättet att hantera det här med tomten. Den ene ansåg att det fanns en poäng med att hålla barnens fantasi om tomten levande så länge som möjligt. Den andre att det var fel att ”ljuga” för barnen. Så snart det går att tala med dem, bör man förklara att tomten bara är hitte-på.
Det finns säkert barn därute som tycker ”Bröderna Lejonhjärta” är det bästa de läst, eller fått höra. Vill man vara den hårdhjärtade sanningssägaren som förklarar att de har fel?
Nej, just det. Låt oss fortsätta att låtsas att det är en bra bok.