Einárs vän sträcker fram armarna mot handbojorna
Rättegången mot en av Sveriges mest framgångsrika rappare, misstänkt för rån, inleddes i dag.
Och i en annan del av Stockholm arbetar kriminaltekniker fortfarande på platsen där Einár, hans vän, de skrev musik ihop, mördades.
Känner den unge mannen, klädd i vit jacka från Adidas, mörka byxor, huvudet ner i bordet, ens till skotten som trasade sönder natten i Hammarby sjöstad?
Ett brott som självaste statsministern har yttrat sig om och fördömt.
Ett mord som toppar tidningarnas sajter, även i en tid där gängens uppgörelser blivit vardagsmat, 170 dödsskjutningar de senaste fem åren, som dominerar tv-kanalernas nyhetssändningar, som får partiernas pressnissar att skicka sms till alla reportrar de känner med erbjudande om uttalanden från rättspolitiska talespersoner, ett brott som tränger igenom allt brus, förbi alla hinder.
Artisten, hans musik har spelats åtskilliga miljoner gånger på Spotify och Youtube de senaste åren, är häktad och hans advokat har inte velat störa honom inför rättegångens stundande allvar med den sorgliga nyheten.
Blicken är hela tiden fäst i i en hög med papper framför honom, ansiktet röjer inga känslor, kanske är han koncentrerad, kanske likgiltig.
En man som arbetade i kiosken i Kista kvällen den rånades i somras förhörs av åklagare Lotta Karlsson och visar upp samma slags minnesförlust som offer för gängkriminaliteten så ofta drabbas av nuförtiden.
Nej, killarna som länsade hyllorna på cigarretter, snus, läsk och kakor begick inget brott och i den mån de var oförskämda och hotfulla så är det bara gatans språk och ingenting att ta på allvar.
Och i min mobil kommer pushnotis efter pushnotis om mordet på Nils Grönberg:
Inrikesminister Damberg är bestört, oppositionsledare Kristersson är upprörd, nyhetsjakten är febrig, det ska ha funnits ett pris på den unge rapparens huvud, ”Grabben kommer dö när som”, han skulle hämtas av polis för att vittna mot Vårbynätverket nästa vecka...
För bara några år sedan lät det så här mest hela tiden när en ung man dödades, men i en nation som numera har flest fall av dödligt skjutvapenvåld per capita i en jämförelse mellan 22 europeiska länder, har insatsen höjts.
Är det så att det krävs ett fasansfullt brott i centrala Stockholm, i den välmående medelklassens sjöstad, ett stenkast från innerstaden, för att få full fart på medier och förtroendevalda?
Eller är det så enkelt som att det är självklart att uppståndelsen blir stor då någonting så ovanligt inträffar som att en känd artist blir skjuten till döds?
Tids nog finns utrymme för analyser och slutsatser och för en debatt att rasa, än är det för tidigt, i varje fall för mig.
I sal 4 i Solna tingsrätt, det var i denna sal som förhandlingen om en tortyrliknande och utdragen misshandel av två pojkar på en kyrkogård hölls, kämpar åklagaren på.
Hon läser högt ur ett polisförhör där den rånade mannen berättar om hur gänget hotade dödade honom om han kontaktade polisen.
– Jag kände inte att det var ett rån, säger han nu.
Tolken missförstår någonting, chefsrådman Patrik Alm påpekar vänligt att hon inte behöver stressa, då och då rusar ett pendeltåg förbi, framåt halv tre på eftermiddagen är syret på upphällning.
Åhörarbänkarna är halvbesatta. Några kompisar till de fyra åtalade. Ett par journalister. En ordningsvakt med halvslutna ögon. På första raden två unga tjejer med koncentrerade ansikten.
Jag hörde polishelikoptern hovra över mina kvarter i går kväll. Jag kanske inte borde skriva den här texten: jag var bekant med Einár, hans pappa och jag känner varandra, det är sannerligen inte synd om mig, men jag har inte den professionella distans till tragedin som en journalist bör ha.
Hur hans föräldrar har det just nu kan bara de som själva har upplevt sina söner bli skjutna till döds till fullo förstå.
I sal 4 vilar en annan ung artist huvudet mot sina knäppta händer.
De har sjungit tillsammans, texterna är de vanliga i sammanhanget, snabba cash, vapen, dyra klockor, brudar.
Musik och brott flyter ihop och i den mån det har funnits gränser är de upplösta.
De åtalade påstås ha stulit för drygt 5 000 kronor. Småsummor för en så här pass framgångsrik man.
Han säger att han var i butiken, men att allt är ett missförstånd.
Butiksägaren vill be rapparen om ursäkt. Det är han som har varit respektlös, inte den åtalade.
Åklagaren ser plötsligt mycket trött ut.
Sedan är det dags för paus. Händer sträcks fram mot kriminalvårdarens bojor.
En berömd ung man har berövats sin frihet. Men han lever.
