Solen gör oss lyckliga – och sönderstressade
Solstressen håller på att fucka upp oss fullständigt, på ren svenska.
Visst har du känt den? Stressen över att skynda ut, maxa tiden i solen när den nu äntligen hittade till Sverige efter årets evighetsvinter. Stressen över att solen närsomhelst kan försvinna igen och kanske aldrig komma tillbaka efter rekordveckorna vi haft.
Jag har hört folk berätta att de inte vågar titta ut genom fönstret på morgnarna av rädsla för att solen inte ska vara kvar längre. Mina sociala medier är fyllda av folk som med ett kryddmått ironi och en hel literhink med bitterhet sitter på någon charterort eller paradisö och konstaterar att de missar det fina vädret här hemma.
Alla har förvandlats till skräckmatematiker och panikmeteorologer som räknar på hur lång en svensk sommar egentligen kan vara och om vi riskerar att ha gjort av med hela årsförbrukningen av sol innan sommarlovet ens börjat.
Solstressen håller på att beröva oss något fundamentalt och unikt svenskt, nämligen förmågan att bli riktigt lyckliga av vädret. I Kalifornien blir de inte särskilt glada när solen skiner, inte i Spanien, Thailand eller Australien heller. Varför skulle de, den skiner ju jämt över dem?
I Storbritannien verkar de inte tycka att sol och värme är värt att grubbla så väldigt mycket på, de har jämntjockt dis året runt. På Grönland och Island räknar de nog inte mycket med sommarväder överhuvudtaget.
I ingen av alla de lyckostudier jag har djupdykt i (och det är många) har solen och värmen spelat en lika stor roll som i Sverige.
Det vet jag, för jag gjorde en studie där jag mätte tusentals svenskars lycka och samkörde deras svar med väderstatistiken för staden där de befann sig. Effekterna var solklara (sällan har ordet varit så passande), när solen sken över en stad studsade lyckan upp en tydlig bit över genomsnittet och när den försvann sjönk lyckonivån tillbaka igen.
Vi saknar solen tillräckligt mycket under de mörka och kalla månaderna för att verkligen uppskatta den när den kommer, men får aldrig så mycket att vi hinner vänja oss och ta den för given. Den är sådär svenskt lagom som vi gillar.
Dessutom är den svenskt rättvis (eller lika orättvis i sin snålhet, beroende på hur en ser det) för den skiner lika över alla oavsett vad vi heter, hur vi ser ut eller hur mycket pengar vi tjänar.
Men nu har solstressen kommit och förstört allt. Vi har blivit giriga. I stället för att njuta av den härliga sol vi har fått de senaste veckorna oroar vi oss för att vi inte ska få mer.
Påminner varandra om att inte njuta för mycket för att det närsomhelst kan ta slut. Lite som de där sadisterna som varje midsommar måste påpeka att ”nu vänder det, nu blir det mörkare igen” (sådana människor borde för övrigt vara portade från alla midsommarfester).
Botemedlet? Förlika dig med att solen kommer att försvinna igen, Och inse att det är toppen, för det gör oss till världens lyckligaste folk när den skiner. Alldeles gratis och rättvist, alldeles svenskt. Solen är svensk. Heja oss (så länge den är här).