’Vi är alla Les Misérables med Hollande’

Staffan Heimerson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-04-06

PARIS. Höghastighetståget susade utan en skakning fram genom Bourgogne, när min stolsgranne sa: "... och allt detta för att en horbock inte kunde hålla gylfen stängd..."

helskärm

Vi pratade politik. Fransk politik. Bara elände. Stolsgrannen, en konsthandlare från Montpellier, fortsatte: ”Under Hollande är vi alla Les Misérables.”

Han hade syftat på att om inte socialisternas huvudkandidat, den briljante Dominique Strauss-Kahn, på ett hotellrum i New York förgripit sig på en invandrad städerska hade Frankrikes socialistiska regering haft ett annat ledarskap än François Hollandes stolliga och kapsejsade.

”Hollande”, sa sedan en diplomat i Paris, ”är det största politikerfiaskot i Efterkrigseuropa. Allt han rör vid går åt skogen”.

Färre än var tredje fransman har något som helst förtroende för honom.

Fransmännen är inte arga. Bara ledsna. Det sliter i folksjälen även om det på ytan inte förändrar bilden. Frankrike fortsätter att i huvudsak vara ett agrarland, bondvischa på vardagssvenska, och dess räddning är att ostsorterna är lika många som förr (448), vinet växer och sniglarna gör sig redo för ugnen.

Men dagens fransman äter mer anti­depressiv medicin än någon annan folkgrupp i världen. Självmordstalet bland ungdomar är högt. Vartannat äktenskap spricker.

De finner presidenten med det plufsiga ansiktet vara en patetisk figur. Den ekonomiska utvecklingen i landet är sådan att Frankrike snart kommer att jämföras med Spanien.

Arbetslösheten är över tolv procent. Industrins andel av BNP har på tio år sjunkit från 18 procent till 12. Presidenten framhärdar i att 75 procent skatt av de rika är gagneligt (samtidigt som hans budgetminister ertappas med eget hemligt bankkonto i Schweiz). Folk med pengar och utbildning, speciellt de unga, flyr till London. Offentliga sektorn tar 56 procent av BNP; bara Danmark är värre medan Sverige minskat till 49. Frankrike är inte ett modernt konkurrensutsatt industriland. Dess arbetsminister Michel Sapin sammanfattade: ”Vårt land är totalt bankrutt.”

När Frankrike inte jämförs med Spanien jämförs det med Tyskland. Bilden blir än värre. Kostnaden för en producerad enhet, som det heter, har sedan 2000 i Tyskland gått upp med åtta procent, i Frankrike med 28. Tyskens lön har på tolv år stigit 20 procent, fransmannens det dubbla. Den arbetslöse fransmannen har mera än dubbelt så hög ersättning som motsvarande tysk. Tyskland producerar Audi, BMW och Mercedes, Frankrike Renault, Peugeot och den lite fjantiga Citroën. För vem tror ni försäljningen går bra och för vem dåligt? De franska bilfabrikerna befinner sig i Saabs situation men hindras i Hollandes planekonomiska rus från att banta; när fransmannen i dag köper ny bil är det en Kia, Toyota eller Dacia, varav den senare är en åldrad, billighets-Renault tillverkad i Rumänien.

Än sen då? Det är deras bekymmer. Inte vårt. Dessutom är frassarna vana.

Den Femte republikens presidentlängd väcker inte hänförelse. Charles de Gaulle är aktad för att han 1958 räddade nationen ur kaos. Men han styrde med undantagslagar, inte med parlamentets majoritet bakom sig. Georges Pompidou var en moderniserare men mest berömd för sitt uttalande: ”Det finns tre vägar till ruin: kvinnor, hasardspel och teknokrati. Den trevligaste är kvinnor, den snabbaste är spel, den säkraste är teknokrati”. Valéry Giscard d’Éstaing skämde ut sig genom att från afrikanska tyranner ta emot diamanter. François Mitterrand var bisarr och inledde en för­ödande socialiseringsvåg. Jacques Chirac sjabbade ner sitt namn med att förväxla kommunkassan med sin egen plånbok.

Och – detta ska understrykas – Nicolas Sarkozys fem år före Hollandes tillträde i maj i fjol bjöd inga franska glansdagar. Det var mycket snack, lite verkstad.

Men, jo – Frankrikes bekymmer är också vårt, ty med ett svagt Frankrike urholkas EU:s styrka och stabilitet.

En grundtanke startåret 1951 var att Europas två största länder, Frankrike och det Tyskland som då fortfarande till stor del låg i ruiner, skulle vara jämbördiga. Med en union skulle den fruktade tyska nationalismen urvattnas. Churchill gav sin välsignelse. Så skulle fred och välstånd skapas. I högtidliga situationer var Tysklands Bundeskanzler och Frank­rikes president ett radarpar. De Gaulle och Konrad Adenauer klädde varandra, Mitterrand och Helmut Kohl var som hand i handske, trots att den ene var ­höger och den andre vänster.

Men nu? Med Angela Merkels framgångsrika konservativa åtstramnings­politik kontra Hollandes socialistiska ta-ut-skatter-och-smäll-stålarna finns inte längre två jämbördiga europeiska stormakter.

Det gör Europa till en osäkrare plats när Merkel och Hollande fotograferade tillsammans får många att reagera: Den ene är en dvärg!

”Hollande”, sa sedan en diplomat i Paris, ”är det största politiker­fiaskot i efterkrigseuropa. Allt han rör vid går åt skogen”.

Jag läser just nu …

… ett mästerverk från 1909. Carl Skottsberg var en botaniker, forskningsresande och äventyrare och skrev ”Båtfärder och vildmarksridter” från en expedition till Falklandsöarna, Eldslandet, Patagonien och Juan Fernández-öarna i en tid då båtarna var av trä och männen av stål. Charm och vedermödor.

Det är ingen slump …

… att det är Samoa Air som är först i världen att ta betalat utifrån passagerarnas vikt. Logiskt och lönande. Jag flög Samoa Air för några år sedan från Nya Zeeland till Samoa­öarna i Söderhavet. Övriga passagerare var polynesier. På grund av gener och osund kost är nästan alla groteskt stora och feta. Det dallrar övervikt.

Det är en Norgehistoria …

… att höra hur Systemet i Strömstad reagerar, när det hotas av köprush från norrmän:

Vi stänger butiken!

Annars får vi bara en alldeles för stor dags­kassa.