Blott en idiot hävdar sin rätt att lära sig om planeten genom att förstöra den
Alla resor går bakåt i tiden.
Jag flyger 750 mil österut, till miljonstaden Gwangju i Sydkorea, för att rapportera om VM i simning. Jag landar 1980. Promenerar längs floden, genom myggsvärmar, förbi familjer som söker svalka under broarna.
Där borta simmade den 13-årige pojken Gwang-beom med sina kompisar. Militär på motsatt strand misstog dem för demonstranter och öppnade eld, ytan bubblade ilsket. De flesta hann undan, men inte Gwang-beom.
Barnets död sänkte en redan plågad befolkning längre ner i mörkret. Presidenten var mördad och juntan använde övervåld mot de studenter som gick ut på gatorna och krävde demokrati. Beväpnade män blockerade utfarterna. Taxichaufförer anslöt för att visa stöd, de kom i hundratal, men revs ur sina bilar och misshandlades av militär. Kvinnor våldtogs, fan, kvinnor verkar alltid våldtas när krigstillstånd råder.
Uppåt 2000 dog i upproret vars namn är hämtat från startdatumet i maj 1980. Jag går till 5.18-parken, den är värdig och stillsam.
Decennierna har gett folket rätt, försvarsministern har bett om ursäkt och Gwangju präglas i dag av kulturliv och politiska rörelser. Den kallar sig Fredens stad och sim-VM har ”dyk ner i freden” som motto.
Om detta visste jag ingenting förrän jag landat. Fast all information är lätthittad på nätet sökte jag inte upp den. Det verkar som att jag behöver vistas på en plats för att ta till mig historien, för att tidsresa.
Det var så jag lärde mig att det finns en amfiteater som liknar Colosseum i Bulgariens huvudstad Sofia. Romarriket sträckte sig dit. Byggnaden upptäcktes 2004 och hade all potential att locka turister, om det inte vore för att ett charmlöst hotell smälldes upp ovanpå. Avtal var avtal, marken var deras. Nu kan du dricka kaffe på ruinerna.
Under Odessa, Ukraina, ringlar sig 250 mil av katakomber. Att kartlägga dem är ogörligt, så siffran kommer från en uträkning av hur mycket material som krävts för att bygga alla stans sandstenshus. Tunnlarna var viktiga gömmen under andra världskriget, de har över tusen ingångar och det påstås att någon fortfarande förirrar sig i dem varje år och dör. Jag var vilse efter hundra meter och fyra svängar.
I Toronto, Kanada, smyckade konstnärer en bakgata med graffiti för att piffa till för de hemlösa. En hög gunga monterades i en gränd och madrasser placerades ut så att den våghalsige kunde kasta sig av. När jag hittade dit var en taggig grind uppsatt. Attraktionen hade använts fel, folk som saknade säng hade sovit på madrasserna, så de behövde motas bort. Hur glada de var över sprejmålarnas omsorg framgick inte.
Jag reser sällan numer. Jag flyger inte i onödan av miljö-, penga- och familjeskäl. Och gud så jag saknar maten och mötena och parkerna, jag vill till festerna och museerna, men den största sorgen är att jag blir utan historierna. Jag är fastnaglad i nutiden.
Det är trist men tyvärr i sin ordning. Blott en idiot hävdar sin rätt att lära sig om planeten genom att förstöra den.