En spräckt muff får bara ’experterna’ att byta teori

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kanske absolut mest störande jag vet är människor som hävdar en allmängiltig åsikt med enbart sig själv som ­källa.

Människor som alltid refererar till sig själva som absolut rättesnöre utan att ha ett enda annat hållbart argument hämtat utanför den egna erfarenhetsbanken. Som ser sig själva som genomsnittliga representanter för hela mänskligheten.

Människor som utgår i från att de är ­normen, och att alla borde rätta sig efter just dem och deras sätt att hantera livet. Som i diskussioner vräker ur sig skit i stil med: ”Gud vad småbarnsföräldrar gnäller om sömnlösa nätter, mitt lilla barn sover minsann hela nätterna och har gjort sen det föddes. Det är bara att lägga ungen i vagnen och köra över en tröskel så somnar den, vad är problemet?”

Om man då nämner ordet kolik och ­berättar om alla ungar man känner till som faktiskt inte somnar av att bli ­vagnade över en tröskel, som har felvänt dygn, som gallskriker i ångest när de blir nerlagda i en spjälsäng eller som vill ­amma en gång i timmen, så svarar den här typen av människor att ”jag tror inte på kolik, min bebis har aldrig haft ont i magen”.

En replik som idiotförklarar alla som någonsin känt uppgivenheten och den förlamande tröttheten som ett sömnlöst barn medför och i stort sett omyndig­förklarar alla som då och då känner sig vilse i föräldrarollen.

Tillbaka på ruta ett. Det går helt enkelt inte att diskutera med den här sortens personer. Man kommer inte åt dem. ­

I synnerhet inte när man diskuterar ­bebisar, moderskap, förlossning och ­amning.

Så fort man kommer in på de här brännande ”kvinnliga” ämnena kan man ­vara helt och hållet säker på att stöta på självutnämnda experter.

Ingenting är så omgärdat av märkliga ­myter som moderskapet och den första ­tiden med ett spädbarn.

Myter skapade av just den här typen av människor som ser sig själva som ­urkällan till kunskap.  Som vägrar inse att all kunskap är subjektiv och känner ett obändligt behov av att pracka på andra sina perfekta metoder.

Därför blir jag så härligt skadeglad när sådana här personer som efter att ha fött fram sin första super­snälla sovande unge smärtfritt ­utan bedövning på någon alternativ ­klinik med meditation, akupunktur och valsång, föder fram  unge nummer två under brontosmärtor ­skrikandes efter epidural och med  efterföljden spräckt muff.

En liten bebis som dessutom håller låda hela nätterna och har kolik.

 Glädjen brukar dock inte vara särskilt länge då den här typen av människor snabbt glömmer sina egna teorier och blir experter på något nytt.

I det här fallet spräckta muffar, epidural och kolik givetvis.