Min ’stulna’ penna är återfunnen - och jag skäms så det gör ont
Jag har gjort bort mig å det grövsta och det är så pinsamt att det gör närmast fysiskt ont. Dessutom är det omöjligt att hemlighålla utan måste tvärtom offentliggöras på väl tilltaget utrymme i Sveriges största tidning. Klädd i säck och aska vandrar jag nu inte till Canossa och kastar mig raklång inför påven, utan till Lund och kastar mig raklång inför Grand hotel.
För en vecka sedan hittade jag nämligen den mycket speciella penna jag använt för boksigneringar sedan 1987, alltså i drygt 26 år.
Den låg plötsligt fullt synlig i botten på den portfölj jag alltid använder som bagage på kortare resor eller som handbagage på flyg. Där borde den inte kunna ligga, det var omöjligt. Men jag måste ju tro mina ögon, liksom min hand när jag tog upp pennan, skruvade av silverhuven och klottrade en rad på närmsta papper.
Det borde ha varit en mycket glad överraskning värd åtminstone ett glas champagne. Men det var ohyggligt. Jag vågade inte ens ringa min fru för att berätta den fruktansvärda nyheten.
Nu kan det verka som jag av feghet, fåfänga eller någon liknande låg mänsklig egenskap drar ut på förklaringen till varför det kan vara fruktansvärt att återfå ett kärt arbetsredskap. Så är det nog, dessvärre. Men det går inte att komma undan.
Alltså, så här hänger det ihop. I slutet av november förra året var jag inbjuden till studentafton i Lund och var därför inkvarterad på Grand hotel. När jag kom till hotellrummet på kvällen gjorde jag en minnesanteckning vid skrivbordet och lade pennan bredvid. Nästa morgon blev väckningen något försenad och avfärden blev skyndsam. På Sturups flygplats en timme senare plockades jag som vanligt ut för extra ”slumpvis” säkerhetskontroll, Sturup har i detta avseende svenska rekordet eftersom deras slumpfaktor har valt ut mig vid tio av de senaste elva resorna därifrån. Jo, det här har med saken att göra. Förklaring kommer.
Väl hemma i Stockholm upptäcker jag att pennan är borta. Jag måste alltså ha glömt den på hotellrummet i Lund. Inget stort problem, bara ringa och be dem posta den.
Men då får jag det häpnadsväckande beskedet att man faktiskt inte kan hitta pennan. Den har alltså fått fötter på något sätt.
För säkerhets skull vänder jag upp och ner på min portfölj och bankar hårt och ut kommer bland annat ett litet batteri till kikarsikten. Men ingen penna.
När jag berättar om pennstölden för min fru skakar hon på huvudet och påstår insinuant att jag ”som vanligt” bara vimsat till det. Och så hämtar hon min portfölj, vänder upp och ned på den och bankar kraftfullt. Ingen penna. Hon kontrollerar sidofacken precis som jag gjort. Ingen penna.
Om det hade gått att köpa en ny hade det inte varit något att bråka om. Men Montblanc har sedan länge slutat tillverka den. Jag måste alltså få tillbaka just denna penna jag blivit av med och tänker ut en listig plan.
Jag skriver ett PS efter min kolumn den 1 december och erbjuder den som norpade min penna att skicka tillbaka den i ett vadderat kuvert mot 2 000 kronor i diskret ersättning. Som jag hoppats får jag avsevärd hjälp från olika medier som sprider nyheten ytterligare. Medan man vrider sina händer på Grand hotel i Lund där publiciteten om den nu berömda pennstölden naturligtvis blir plågsam.
Planen borde ha kunnat fungera. Förutsatt förstås att pennan verkligen var stulen. Men tiden går och ingen penna kommer med posten. Jag flyger tur och retur till Sydafrika, alltså via de ökända säkerhetskontrollerna på London Heathrow, där pennan skulle ha upptäckts. Den ser på grund av metallhuven ut som någon sorts patron och har väckt säkerhetsfolkets upphetsning så många gånger att jag lärt mig att lägga den i plasttråget för småsaker. Jag flyger tur och retur Kamerun, via Istanbul, med åtskilliga genomlysningar av min portfölj. Därefter den absurda säkerhets- och tullkontrollen i Kamerun, som tar tre timmar. Och där mitt handbagage gås igenom millimeter för millimeter. Ingen misstänkt penna. En god vän lägger ner mycket tid och pengar för att få fram en nästan likadan Montblanc, fast i guld.
Och efter tre månader står jag där med pennan i handen och tänker desperat att någon måste ha smugit sig på mig, eller nattetid in i mitt hus, för att i det fördolda smuggla ner den stulna pennan i min portfölj. Sannolikheten i denna önsketänkta förklaring är dock för låg. Pennan kan inte ha passerat alla dessa säkerhetskontroller och ”slumpvisa” visitationer utan att upptäckas. Men det har den jäkeln faktiskt gjort.
Än mer desperat snuddar jag vid tanken att hålla tyst, att inte avslöja mig. Men det är omöjligt, jag har bland annat en för stor skuld till viss hotellpersonal.
Tårtor och ursäkt har skickats till Grand hotel i Lund. Tillkännages bara på detta sätt. Och av detta vet jag inte vad jag lärt. Jo, men det säger jag inte, det är alldeles för genant det också.