Det är nattsvart, Björklund
Skandalerna kan bli droppen för det krisdrabbade partiet
Efter januariavtalet var Jan Björklund själaglad. Mer liberal politik än någonsin skulle genomföras.
I stället störtades partiet ner i en nattsvart kris.
För drygt en månad sedan meddelade Jan Björklund att han inte ställer upp till omval som ordförande för Liberalerna efter drygt elva år på posten.
På flera sätt kan man säga att Björklunds besked kom när han stod på topp. Men sedan dess har det gått snabbt utför.
Riksdagsvalet 2018 gav Liberalerna den första framgången under Björklunds tid som partiledare. Vinsten var visserligen blygsam men den extra 0,1 procentenheten gav partiet ytterligare ett välkommet riksdagsmandat.
Drygt fyra strävsamma månader senare var avtalet mellan den tillträdande S- och MP-regeringen, Centern och Liberalerna klart. Partierna skulle samarbeta om statsbudgeten fram till valet 2022 och i ytterligare 73 frågor.
Inte ens under tiden i Alliansen hade genomslaget för liberal politik varit så omfattande, sade en nöjd Jan Björklund.
Men sedan dess har problemen hopat sig. De började i och för sig redan under hösten och handlade om synen på vilken statsminister som Liberalerna ville ha, Ulf Kristersson (M) eller Stefan Löfven (S).
Bakom den frågeställningen låg en mycket svårare, nämligen synen på Sverigedemokraterna. Skulle man regera med passivt stöd från SD eller inte?
Björklund sade blankt nej och vid ett partiråd fick hans linje stöd. Men bara av två tredjedelar. Den sista tredjedelen var emot. Liberalerna, ett litet och bräckligt parti, var djupt splittrat.
Sedan dess har problemen fördjupats. Det finns ingen given efterträdare till Björklund och i den frågan uppges partiet vara splittrat inte bara i två utan tre delar. Vilken som till sist avgår med segern står klart sista veckan i juni då Liberalernas nya ledare utses.
Men det stannar inte där. I senaste Aftonbladet/Inizio uppgick stödet för Liberalerna till 2,7 procent. Partiet skulle alltså åka ur riksdagen om det vore val i dag.
Valet till EU-parlamentet riskerar att bli en ny prövning för partiet. I dag har Liberalerna två mandat. Men utan draghjälp från ikonen Marit Paulsen, som ställde upp i förra valet som en sista gärning för sitt parti, är risken överhängande att det inte blir ett enda. Skandalerna, mer om det alldeles strax, kan bli droppen.
Den befarade förlusten emotses trots att Liberalerna anser sig vara det enda EU-partiet värt namnet i svensk politik.
Till det ska alltså läggas de nyligen avslöjade skandalerna i partiet. Den första gäller Aftonbladets publiceringar om riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl. Hon har i snart sex år hyrt sin makes lägenhet och låtit skattebetalarna stå för större delen av kostnaden.
Arrangemanget har gjort att drygt 70 000 kronor om året trillat ner i makarnas kassa jämfört med om Carlsson Löfdahl själv köpt bostadsrätten. Då hade bidraget från riksdagen varit åtskilligt lägre.
Att hon dessutom inte använt hela sitt efternamn på kontrakten gjorde makarnas beteende svårare att upptäcka.
Nu lovar Carlsson Löfdahl att betala tillbaka pengarna och flytta till en lägenhet som riksdagen disponerar. Men räcker det för att rädda henne? Oklart.
Den andra i blåsväder är Cecilia Wikström, ledamot av EU-parlamentet sedan 2009 och partiets toppnamn i valet i vår. SVT har avslöjat att hon vid sidan av sitt arvode från parlamentet på 80 000 kronor i månaden också uppbär arvoden från två styrelseuppdrag i börsbolag på omkring 70 000 i månaden.
Det har hon redovisat, precis som sig bör, för parlamentet. Och det är inte summan som är problemet utan en av uppdragsgivarna, medicinteknikföretaget Electa. Dess huvudägare och ordförande misstänks för komplicerade skatteupplägg i lågskatteparadiset Malta.
Björklund uppges kräva att Wikström lämnar börsbolagsuppdragen eller förstaplatsen på EU-listan, en plats hon fick för bara ett par veckor sedan på ett partiråd.
Tyvärr, Björklund. Din sista tid vid makten ser ut att bli riktigt, riktigt dyster. Nattsvart, skulle man kunna säga.