Lätt att se vilka som står bakom hatet och hoten

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-02-24

Jo, det är sexuellt nödlidande sverigedemokrater som över­öser Aftonbladets kvinnliga kolumnister och deras kolleger i andra medier med sadistiska sexfantasier och hot om sexuellt våld. Så ligger det till. Jag återkommer till hur man kan veta det.

Men frågan är svår att diskutera eftersom den utlöser mer aggression än skarpsinne hos dem som upplever konstaterandet som förtal av rörelsen. Jag fick 600 mejl efter mitt förra inlägg i frågan och det gav en mycket intressant bild av sverigedemokrat­isk debattkultur.

Den i särklass vanligaste invändningen handlar om brister i mitt utseende, en serie förskräckligheter räknas upp. Och denna fysiska fulhet skulle göra mina åsikter värdelösa.

Dock förekom, vill jag understryka, inte ett enda hot av vare sig sexuellt eller annat slag. Det tackar jag för. I vår tid får man vara tacksam för det lilla. Samtidigt styrker det mig i uppfattningen att hot, särskilt med sexuell innebörd, nästan enbart riktas mot kvinnor.

Den näst vanligaste typen av invändningar gick ut på att kraftigt polemisera mot uppfattningar som jag inte har, eller ens befinner mig i närheten av. Nej, jag anser inte att alla sverigedemokrater är sexdårar eller ens näthatare. Jag kan tänka mig att bara någon enstaka procent av de medborgare som sympatiserar med SD är aktiva näthatare. Men dessa ”fotsoldater” i rörelsen är ju enastående aktiva och tycks ha gott om tid.

Nej, jag vill inte förbjuda de högerpopulistiska debattsajterna, nej, jag håller inte för troligt att alla som sympatiserar med rörelsen är idioter och så vidare.

Denna metod, att förvränga motståndarens uppfattning och sedan slå in öppna dörrar och göra sig lust­ig över hur korkad han är, utgör ingen unik metod för just sverigedemokrat­er. Det är en icke helt ovanlig metod på exempelvis Expressens kultursida. Men metoden är särskilt vanlig bland SD-debattörer. Och båda dessa debattmetoder, att håna motståndarens utseende eller förvränga hans ståndpunkter, är ju sakligt meningslösa. När ni som skriver så jublar åt varandra är ni bara en sekt. Om någ­ot enda diskussionsämne dök upp i mejl­boxen så var det faktiskt frågan om vänster eller höger. En återkommande ståndpunkt var att vänstern är mycket värre, till och med när det gäl­ler sexistiska hot, än populisthögern.

Att det är sverigedemo­krater som står bakom de sexuella trakasserierna och hoten mot kvinnliga skribent­er framgår av två saker. Dels att hugg­reflexerna utlöses av kritik mot sverigedemokrater eller deras käpp­häst­ar, dels språkbruket. Det finns som bekant ett särskilt sverigedemokrat­iskt ordförråd som fungerar som grafiska fingeravtryck.

Nu jämrar sig en del SD:are och häv- dar att de minsann också får samma sorts sexhot, fast från vänster.

Påståendet har trovärdighets­problem i två avseenden. Dels handlar det om tendensen att spela mar­tyr­er, att rista in hakkors i pannan på sig själva eller sätta eld på sin egen lägenhet och anklaga ”vänstern” för att ligga bakom. Dels, och viktigare, handlar det om en avgörande ideologisk skillnad mellan vänster och populisthöger.

Vänsterextremister har intellektu­ella anspråk, ser sig om en genomskådande elit, och då är det lika fint att kunna analysera samhället i marxistiska tanke­banor som att vara feminist. AFA- aktivister drar sig dessvärre inte för att störa möten med äggkastning, metod­er som hjälpt Sverige­demokraterna att vinna opinionsstöd och lagt grunden för martyrskapet. Men visa mig den mest ilskne lille AFA-aktivist som skulle gå till attack mot antifeminist­iska eller sexistiska glåpord. Den kamraten skulle obotligt skämma ut sig i den egna kretsen.

För populisthöger är det tvärtom. Här är det fint att vara antiintellektuell, det är därför man går till attack mot skrivande kvinnor. Här får hatet mot PK-maffian, journalister, författare, tryckta finmedier och feminist­er legi­timation i rör­el­sen. Särskilt om man är ”folkligt” grov i mun.

Men denna tanke, att vänstern minsann är lika goda kålsupare, har väckt entusiasm också i fin gammal högerpress. På Svenska Dagbladets ledarsida triumferade ledarskribenten Paulina Neuding, känd för att ha lanserat den sverigedemokratiska idén om att Muhammed är det vanligaste namnet bland nyfödda gossebarn i Malmö, med en lidandehistoria där faktiskt jag själv och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fräckt åberopas som bevis för vänsterns verbala våldstendenser. Som sanningsvittne presenteras väninnan Johanne Hildebrandt, ”krigsreportern från helvetet”, enligt egen utsago. Ty ”varje gång” de två nämnda Aftonbladetbusarna skriver om Hildebrandt så överhopas hon med vänsterristiska hattexter, vilket leder till den skadeglada slutsatsen att ”vänstern är värst”.

Jag vill minnas att jag kan ha nämnt Hildebrandt en eller två gånger und­er de senaste fem åren. Frekvensen är ungefär densamma för Linderborg.

Men ”varje gång” satte vi alltså fart på en inbillad vänstermobb? Det är bevisföring så skrattretande att den hamnar på sverigedemokratisk utseendenivå.

Men frestelsen att försöka vänsterstämpla näthatet blev tydligen för stor. Såvida det inte var ett äkta uttryck för hög­erns verklighetsbild, i så fall mer än lovligt politiskt okunnig. Ty det är nämlig­en av rent ideologiska skäl skillnad­en är så stor mellan populisthöger och vänster när det gäller näthat.

För övrigt anser jag att

... Leif GW verkligen är att gratulera för sitt avslöjande i tv att han klarat tio gamla outredda mord. Dock har denna världssensation fått mysteriöst lite publicitet.

... det var alldeles utmärkt att pennalisterna på Sigtunaskolan dömdes till villkorlig dom och samhällstjänst. Efter mer än hundra års kamrat­uppfostran har internatskolorna äntligen underställts svenska lagar. Bättre sent än aldrig.