Kan man bli annat än förtvivlad?
Kan man bli annat än förtvivlad? Jag menar, nån jävla ordning måste det väl vara?
Nä. Det måste det inte. Tydligen. David Bowie har nu gästat Bingolotto 2 (två) gånger.
En man som var pansexuell innan ordet fanns, ens bland liberaler. (För er som inte röstade på Leijonkungen betyder pansexuell att man tänder på allt som rör sig. Hämmade bisexuella tråkmånsar tänder bara på kvinnor och män av arten homo sapiens. Det är helt ute.) En man som brukade beställa pallvis med heroin. Som begrep att man måste bo i en sjaskig lya i ett murkluvet Berlin om det ska bli stil på depressionen. Som röjde med Iggy Pop och delade säng med Mick Jagger. Som trodde att han hette Ziggy Stardust. Eller The thin white Duke. Som alltid jobbade övertid på att bli trendsättande galen.
Och vart har allt detta hårda arbete tagit honom? Jo, till Lasse Kronér. Två gånger. Till en kille som gärna drar Göteborgsvitsar iförd frack och gympadojjor.
Kan man bli annat än förtvivlad?
Nä, det kan man inte. Iggy Pop spelar förresten golf, nuförtiden.
Det är inte kul.
Det är nå’t som går. Folk skaffar sig ett namn. En stil. Cred, som är förkortning för engelskans credibility, som betyder trovärdighet och som är väldigt fint att ha. Och sen blåser de alltihop på golf, eller Lasse Kronér, eller något annat obegripligt. Som ett läppstift med inbyggd vibrator.
Just den grejen är Sonia Rykiels. En av de där franska modeoraklen som ser ut som en stilfullt uppslampad mumie. Hon ska öppna en källare i sin lilla exklusiva butik. På våningen under de elegant svindyra små tröjorna ska tanterna köpa sexhjälpmedel. Bland annat läppstift med vibrator.
Jag vill inte ens veta hur hon har tänkt att det vibrerande läppstiftet ska användas. Hur det än är tänkt är det för konstigt. Ocoolt. Som att se Iggy Pop i en sån där liten elektrisk golfbil.
Kanske är världen på väg att falla sönder. Till slut. Alla fasta bäringar löses liksom upp. Mitt framför ögonen på oss. Jag tror nästan det. För nu ska ju Gunnar Hökmark avgå också.
Kan ni tänka er moderaterna utan Gunnar Hökmark? Nä, just det. Och om ni har svårt att göra det, tänk på de arma stackare som sitter fast inne i den där sekten. Jag råkar känna en del av dem. De har alltid ätit lunch med Gunnar Hökmark. Man brukade få göra det om man slirat på trosbekännelsen. Lite som att bli uppkallad till rektorn. Det skrevs till och med en sång om det. ”Äta lunch med Gunnar Hökmark”. Typ svängande Taubevals.
Det är inte en person, det är en institution, som bestämt sig för att sluta luncha. En mångmiljoninvestering i schyst cred rakt ned i toaletten.
Kan man bli annat än förtvivlad?