Vi spelar pingis – i stället för att lyssna
En bekant har en mardrömsvision som går ut på att man vaknar nere vid Slussen som en alkoholiserad och sjuk uteliggare varje dag. Det är evighetsscenario. Helvetet på jorden. Man är så fruktansvärt sjuk och man vill be någon om hjälp och hela tiden försöker man säga kan du hjälpa mig till närmaste sjukhus. Men det enda som kommer ut ur ens mun är ´ripps plå, Vikinga Lajnen. Det är det enda man kan säga, om och om igen, och det är det enda som människorna runt omkring en hör. Något som passar. En röst som matchar fördomarna. Och folket på trottoaren skyndar förbi.
Två av vårens stora diskussionsämnen har varit Anna Odells äventyr på Liljeholmsbron och Jessica Ritzéns fattigblogg. En orgie i pingpong-åsikter där det har funnits en racket åt alla. För eller emot? Vad tycker vi? Är det bra eller dålig journalistik? Är det konst överhuvudtaget? Borde Odell klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb som överläkaren David Eberhard på
S:t Görans psykakut så fint uttryckte det? Och Jessica Ritzén, varför gick hon inte ner på stan och snackade med riktiga fattiglappar i stället?
Det bästa är att ju mer vi snackar, desto mer förflyttar vi fokus bort från oss. Åt vilket håll sprang den skyldige? Åt vänster! Åt höger!
I själva verket står vi i mitten med lösskägg och pekar. Vi som borde stå i centrum för båda diskussionerna.
Har vi egentligen inte bara en enda uppgift i sådana här lägen? Att slå ut med armarna och erkänna oss lurade och ertappade. Inte lurade och kränkta. Utan påminda och skamsna. Titta. Psykfallet kröp ut ur psykfallsdräkten, och visade sig vara en av oss. Den icke tillförlitliga har plötsligt blivit tillförlitlig.
För så är det ju. Det är ju det som är det stora bekymret. Så funkar vi. För att någon skall bli trovärdig som sjuk skall han eller hon helst vara frisk. För att någon skall vara trovärdig som hjälpsökande skall han eller hon helst vara självständig.
Trasiga medmänniskor som travar omkring på Liljeholmsbron har inte bara förlorat sig själva. En trasig medmänniska på Liljeholmsbron blir också fråntagen sin röst. På samma sätt som socialbidragstagare. På samma sätt som långtidssjukskrivna. På samma sätt som flyktingar. På samma sätt som människor som bombas för att de råkar bo på Gazaremsan. Vi slutar att lyssna.
En intagen kvinna som anklagar personalen för lögner avfärdas som förvirrad och galen. En socialbidragstagare som berättar om hur svårt det är att leva på socialbidrag avfärdas som gnällig och slarvig. En palestinsk sjukhuschef som säger vi bombas till döds medan omvärlden bara ser på har fel förnamn och efternamn och nationalitet för att vi riktigt ska förstå. Inte för att hans beskrivning är märklig, utan bara för att beskrivningen kommer från fel mun. Hassans vardag är inte vår vardag.
Och därför kommer de äkta historierna alltid att bli övertrumfade av människor som bara är på tillfälligt besök. Två norska läkare som sms:ar Vi vadar i blod. Det förstår vi. Journalisten Barbara Ehrenreich som skulle se om det gick att leva på ett låglönejobb i USA eller om man var tvungen att jobba i dubbla skift, och vad det i så fall innebar. Det kan vi ta till oss. En konstfacksstudent, uppbackad av rektor och videokamera. Eller en fast anställd reporter med månatlig inkomst. Då lyssnar vi. Men inte på de andra.
Är inte sådana som David Eberhard bekymrad över det? De mänskliga mekanismerna. För det bekymrar mig. Att människorna som bara är på tillfällig genomresa, egentligen bara berättar hundratals äkta historier som finns kvar där ute i verkligheten.
Medan vi spelar pingis.