Vänstern drar diskret av sig Chávezbaskern
I vänsterkretsar sprids just nu en bild som driver med Moderaternas slogan ”Lika för alla”. Tre personer har varsin låda att stå på för att smygtitta på en basebollmatch. Den längste kan se långt över planket, medan den kortaste ändå inte ser någonting. I nästa bild har Vänsterpartiet korrigerat fördelningen enligt devisen ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – den kortaste får den längstes låda, så alla står på samma nivå.
Visst låter det rättvist (i alla fall om man bortser från att de snyltar på en betalmatch och troligen låter skattebetalare, som inte gillar baseball, betala). Men det får mig att tänka på Venezuela, där socialistdiktaturen i helgen höll ett orkestrerat val med oppositionskandidater i husarrest eller exil.
Det var ju där vänstern tyckte att principen att ge efter förmåga och få efter behov förverkligades. Partistyrelseledamoten Ali Esbati hyllade ”en fantastisk socioekonomisk utveckling”. Partisekreteraren Aron Etzler talade om ”världens förmodligen snabbaste demokratiseringsprocess” och att sådana kräver ”starka ledare”. När denne, Hugo Chávez, dog 2013 författade V ett pressmeddelande om saknaden efter honom. Så sent som 2015 skrev Jonas Sjöstedt att ”utvecklingen varit mycket positiv” och vi har ”mycket att inspireras av”.
Det landet beskrivs nu som något ur ”Dantes inferno”. Ekonomin har halverats och nästan nio av tio lever i fattigdom. Sjukhusen saknar mediciner och huvudstaden rent vatten.
Den genomsnittliga invånaren säger sig ha förlorat elva kilo i kroppsvikt förra året. Hjälporganisationen Caritas varnar för en våg av kidnappningar där lösensumman är livsmedel. Desperata människor sliter varandra i stycken för egen överlevnad. Mordfrekvensen är hundra gånger högre än i Sverige.
Vänstern har nu diskret dragit av sig Chávezbaskern. Många är kritiska. Redan i Sjöstedts artikel 2015 kvalificerade han sin beundran med att det dödliga våldet mot oppositionen inte kan accepteras. Så det var alltså goda idéer som korrumperades, som vanligt.
Frågan socialister måste ställa sig är varför deras vackra idéer alltid till slut resulterar i censur och nackskott. För censur och nackskott var inte Chávez eller efterträdaren Maduros förstahandsval. De hade gärna fortsatt vinna val. Öppen diktatur var plan B när de förstört landet så mycket att de fick folket emot sig.
För att använda den inledande bildmetaforen så var felet att chavisterna trodde att lådor bara finns där, givna av naturen, så de förstatligade dem. De förstod inte att lådor måste skapas av fria människor som ständigt tar risker och utvecklar produktionen så fler får råd med dem. Och när chavisterna tagit lådorna insåg de att de tjänade mer på att sälja dem på svarta marknaden än på att ge dem till den korta killen.
Det var inte vackra idéer som korrumperades, utan fula idéer som ledde precis dit de alltid leder. ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, är ett sätt att säga att människor måste arbeta även om de inte får frukterna av sitt arbete (i vardagligt tal slaveri).
Var gång det införs börjar människor högljutt deklarera sina behov och dölja sina förmågor. Och till slut leder det alltid till att den långe med partibok tar alla lådor, medan de korta får ett ransoneringskort och en plats i låd- och brödkön.
Inte ens Sovjet trodde på det...
Sovjetunionen befarade att principen ”…åt var och en efter behov” skulle ruinera dem, och ändrade den till ”…åt var och en efter arbetsinsats”.
...men SD gör det
2014 förklarade Jimmie Åkesson att SD:s grundidé var att ”vi ska bidra efter förmåga och få efter behov”.