Trådlöshet ger mig den frihet som jag behöver

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-08-30

Jag kom hem med en liten låda, inte större än en sardin­burk. Egentligen skulle jag hämta något annat. Men nu nämndes lådan av en försäljare, mild och gänglig som Bambi på isen.

När jag gick ut låg den lilla lådan i min kasse. I en aningen större papplåda som var återvinningsbar, dräpande snygg och enligt uppgift formgiven av ett äpple i Kalifornien.

Man kan inte påstå att jag behöver lådan i lådan, i någon egentlig mening. ­ Å andra sidan äger jag nästan ingenting jag behöver.

Det hela var busenkelt, som alltid med teknik. Jag bara pluggade in lådan i tv:n, slog ett par koder och så hade jag en hel videobutik att tumma runt i.

Och det utan att behöva passera 20 löpmeter handtafsat lösgodis, som hos vår ömkliga lokala uthyrare.

Inte nog med det. Jag kunde välja mellan sisådär ett par hundra radio­kanaler från universitet världen över. ­(Columbias student­radio spelar reggae runt svensk tvåtid, kan jag meddela.) Eller lika många kanaler som spelar country, klassiskt eller ”alternative”, som förvirrade amerikaner kallar allt bra. Jag kunde med ett, säger ett, tryck förflytta min kortfilm från Torssons spelning i Hammenhög i somras från smartfånen till tv:n. Med mera.

Trådlöst.

Det är klart att jag inte ­behöver göra sådant. Men det känns härligt att göra det. Vad, skulle ni säga, är det som gör det så härligt? De vidgade vyerna? Det fantastiska utbudet? Känslan av makt?

Kanske. Men frågar ni mig är det själva sladdlösheten.

Varför talar vi aldrig om sladdlöshet? Springsteen håller fast vid bilarna när han ska hylla friheten. Inte ens en ynklig ballad om sladdlösheten. Jag ser inte några spår av den i samtida måleri. Jag har inte funnit någon ­roman som gör sladdlös­heten till huvudsak.

Varför det? Sladdlöshet är en stor sak. Sladdar är det klibbiga, som den gamle ­arrondissementbetäckaren Sartre skrev om.

Det som fäster vid oss, kladdar fast jaget vid världen, snärjer oss, hotar vår frihet. ­Bara den enfaldige ser sladdlösheten som ren teknik. För den lagom pretentiösa är sladdlösheten filosofi.

Allt detta ryms i den ­lilla lådan.

Å andra sidan. I somras var jag i en skeppshandel. Där såldes tjärade rep i hampa.

”Roslag och plankton. Taube och Carl Ankton.” Det finns frihet i vissa trådar också.