Ultrahögern har i alla tider drivits av att stigmatisera minoriteter
Det är ju inte som att man hoppar till av alla samtidens tokigheter längre, men i veckan stannade ändå blicken ovanligt länge vid en numer klassisk tweet av Björn Söder.
”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.”
En tweet som får en att vilja smyga fram till bartendern och beställa det han just serverat Björn Söder.
En tweet som mer än något får en att längta efter en riktigt dekadent kulturpolitik – höger, vänster eller mittemellan – i en epok där varenda subventionerad krona ska motiveras med demokrati- och nyttighetsideal.
Och det blev lite korsdrag i skallen, för så där talar ju fascister. Men detta är ju Sverige och Björn Söder har ju vare sig horn eller ett hakkors tatuerat i pannan så det måste vara något annat. Vi har väl inte en fascist som svensk ordförande för OSSE?
Lite bakgrund, för den som missat: Sedan 2017 har fenomenet med dragqueens som läser sagor för barn på svenska bibliotek puttrat på utan att röna större uppmärksamhet.
Fram till alldeles nyligen, då det plötsligt blev politik.
Topplocket gick för flera sverigedemokrater när det visade sig att en av sagotanterna, ”Miss Shameless”, också uppträder under alias ”Miss Shameless winehore” när publiken är vuxen.
Bingo för SD när SVT beredde plats för frågan i självaste partiledardebatten häromdagen.
Att förklara för barn (och Sverigedemokrater) vad appropriering av kvinnliga skällsord går ut på är förstås svårt och, kan man argumentera, en bit ovanför deras intellektuella kapacitet. Att detta på alla sätt marginella fenomen ska vara en del av en partiledardebatt mitt under brinnande krig, klimatkris och inflation är däremot bara bisarrt.
Och ja, de enda folkvalda i de högre leden som ertappats med att använda ordet ”hora” som tillmäle är ju, tråkigt nog för Björn Söder et al, hans egna partikamrater. Som det kan bli.
Men så är det ju i SD:s Sverige: Män är män, kvinnor är kvinnor alternativt horor och Sverigedemokrater små farbröder som kommer undan med också det grövsta hyckleri. Ultrahögern har förstås i alla tider drivits av att stigmatisera minoriteter. Att ”kulturkriget” skulle börja nu i Sverige är däremot sannolikt en missbedömning.
Svenskarna har för all del gjort en 180-sväng i synen på invandring och visar på slutet upp oroande tendenser att acceptera ingrepp i rättssäkerheten. Men i attitydundersökningar kring abort, jämställdhet och minoriteters rättigheter är vi fortsatt hopplöst progressiva, liberala bortom SD:s räddning. Faktum är att Sverige alldeles nyligen kvalade in som världens mest toleranta land, med ett index strax över Danmarks.
Och eftersom Sverige inte är Ungern – i alla fall inte än, för att parafrasera en annan känd sverigedemokrat – så har svensk ytterhöger förmodligen hundra års kulturkrig framför sig om de vill rubba på svenskarnas dekadenta attityder.
Det är förstås logiskt att SD letar ny mark, sedan en majoritet av de politiska partierna adopterat deras invandringspolitik. Men när inflationen rusar, räntorna gör volter och även den svenska medelklassen börjar jaga extrapriser kommer kluriga frågor som ekonomi att dominera agendan. Och där har SD inte mycket att erbjuda eftersom de vare sig har en klassanalys i bakfickan eller en särskilt rotad tro på marknadsliberalism att hemfalla åt.
Enklare då att vända uppmärksamheten mot något annat.