Det är det jag skriver om som ni ska ifrågasätta - inte mig
Två mejl står ut från mängden. Det från mannen som påstår att jag är på väg att förstöra det Sverige som männen har byggt upp.
Och det från honom, han som skriver att jag begår nya våldtäkter mot tjejer genom att ”påstå” att det finns en våldtäktskultur i vårt land. Han skriver att jag borde ställas till svars inför domstol.
Allt jag svarar är att det inte är jag som behöver ställas till svars - utan anledningen till att jag skriver.
Mejlen är två av oräkneliga som kommer det första dygnet efter min text om att generalisering av män vid våldtäkter är ett sekundärt problem. De har alla samma mål; att jag hädanefter ska vara tyst. Eller tystas.
Men det kommer inte att hända. Av väldigt många anledningar egentligen.
För att när jag var 14 år gammal tyckte jag att det var så jävla jobbigt att räcka upp handen och säga att jag inte höll med. Säga att jag tyckte något, oavsett vad det var.
Nu är jag 24 och tycker det är så jävla jobbigt att vara tyst. Och jag kommer aldrig räcka upp handen och be om tillåtelse att säga något.
För jag är inte intresserad av att vinka försynt och harkla mig och prata när alla är redo att lyssna. Jag tänker vifta hej vilt och prata högt - samtidigt.
Om någons ego eller samhällsbild faller omkull för det viftas lite väl hårt med verkligheten, jaha, okej, vad ska jag göra åt det?
Det är verkligheten som är obekväm, inte den som viftar. Inte jag, egentligen. Men jag är det gärna om det är så.
För i stunder när våra röster behövs som mest måste vi alla göra ett val vilka vi vill vara: den som backar en debatt eller den som hatar på personerna som för den. Kanske blev det extra tydligt i går när ännu ett Twitterbråk blossade upp mellan offentliga personer, där en äldre man tog fokus från ett problem genom att rikta sin egen frustration i ett personpåhopp - mot en ung tjej.
Att tro att det ska hjälpa, eller lösa ett problem, är det mest ologiska någonsin.
Vi måste lära oss att rikta vår kamp rätt.
Att ställa rätt saker till svars. Återigen, det är verkligheten som är obekväm - som är det riktiga problemet - inte den som berättar om den.