I ett par timmar var vi tillbaka på sjuttiotalet

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-07-22

Vi såg äntligen ”Call girl”, den Palme­tvättade versionen, och hjälptes åt med att ge bordellhärvans torskar och hallickar sina riktiga namn. I ett par timmar var det 1976 igen. Lina Nordqvists scenografi, förstås. Byxorna, frisyrerna, skorna, affischerna. Men också attityderna.

Jag var inte särskilt gammal, men har ändå ett klart minne av att sjuttiotalets andra halva var något alldeles eget. En oproportionerligt stor andel män verkade fumla omkring i genanta försök att leva upp till nya ideal om radikal fördoms­frihet. Vissa motvilligt, andra passade på att göra det mesta av den påbjudna samvetslösheten. Det var som om landet lämnats över till töntarnas riksförbund för ett femårigt provligg.

Inte för att särskilt mycket var alldeles nytt. Folk har haft sex på scen under andra epoker, incest och pedofili har då och då ansetts som bagateller, horandet och horkarlandet är förstås evigt.

Men det särskilda med sjuttiotalets senare hälft var förmågan att få synd, övergrepp och snusk att kännas som ett möte med byggnadsnämnden i Flen. Det var en planmässig sexuell revolution, där livsglädjen varit ute på remiss och kommit tillbaka med svettig nylonskjorta och ett forcerat leende. Den hade inget av Rios sensualism, men en hel del av Dortmunds.

Det är där det särskiljande ligger i sjuttiotalet: hur många tabun som än bestegs och penetrerades är sjuttiotalet ändå en hemkunskapslärarinna med bekväma skor, lättskött frisyr och tro på samhällsreformer. Ser man det så och inte låter sig distraheras av ormgropar, polisonger och Zündappknatter, är det lättare att se likheterna mellan det galna halvdecenniet och vår egen tid.

Dagens kodord för dem som vill göra livet till ett nämndmöte är ”nationell strategi”. Googla får ni se: ”Nationell strategi för svensk besöksnäring”, ­”nationell strategi för låg­energibyggnader”, ”nationell strategi för att öka andelen män i förskolan”, nationell strategi för biogas, för romers utbildning, för elektronik och mot terrorism.

Det finns inget som inte kräver en ”nationell stra­tegi”. Bokstavligen: I torsdags i Svenska Dagbladet höjde två samhällsingen­jörer kravet på en nationell strategi för att få medborgarna att äta en tesked salt mindre.

O, ­ljuva sjuttiotal.