Hur ska jag rösta om jag är missnöjd med Riksbanken?
I veckan hölls en ovanlig omröstning i Schweiz parlament. Det som skulle avhandlas var ingen bagatell: räddningen av krisbanken Credit Suisse som innebär att staten ställer ut en garanti på hela 1 250 miljarder eller 145 000 kronor per schweizisk medborgare. De folkvalda röstade nej.
Det smått unika med övningen var inte bara de astronomiska summorna utan framförallt att den var meningslös. Frågan var redan avgjord.
Beslutet att rädda Credit Suisse drevs igenom under en dramatisk helg av den schweiziska regeringen med hänvisning till diverse nödlagar.
De avgörande besluten fattades dock inte av några som kommit till makten via val utan av tjänstemännen på Schweiz centralbank. Banken ställde ut lån till Credit Suisse på 1 000 miljarder kronor som staten fick garantera och gav krediter på ytterligare 1 000 miljarder kronor utan garanti.
Vad var då motiveringen till att detta ödesbeslut hastades fram över huvudet på det schweiziska folket?
Alternativet hade varit värre. Om Credit Suisse gått under hade det utlöst en global finanskris med förödande konsekvenser för vårt land, förklarade Schweiz förbundsråd Alain Berset för parlamentarikerna.
Vi har hört det förr. Ända sedan finanskrisen 2008 har allt som centralbankerna gjort rättfärdigats på samma sätt: oj, oj ni skulle sett hur världen sett ut om vi inte gjort något!
Bekvämt nog finns det begränsat med data på det där.
En kritiker hade sagt att dessa teknokrater inte varit lösningen utan en stor del av problemet.
Först sov de på sin post fram till 2007 vilket bäddade för finanskrisen, en händelse som förändrade världen som vi känner den. Utan krisen ingen Trump, som ex-presidentens rådgivare Steve Bannon brukar säga.
Sedan tog de i för mycket, inte minst under pandemin då världen dränktes i nytryckta pengar och nu står vi här, med inflationskris och en ekonomi belånad upp över mobilantennen.
I Sverige har det under 2023 gått upp för allt fler att vad de där grå eminenserna på Riksbanken sysslar med på många sätt påverkar vardagen mer än vad som händer på Rosenbad.
Det tydligaste kvittot på myndighetens misslyckande kom kanske i fredags då nya siffror visade att inflationen var 10,6 procent i mars. Det togs emot som ett glädjebesked. Hurra! Synd att champagnen blivit så dyr.
Att skriva så här tycker en del är populistiskt. Alternativet är nämligen värre.
Hela tanken bakom historiens största outsourcing-uppdrag, det att låta oberoende centralbanker sköta pengar och räntor, var ju att det gått dåligt under de perioder då politiker haft ett ord med i laget, senast på 70- talet.
De senaste decennierna har centralbankerna använt sina nya roll till att ta sig allt större friheter. Deras beslut har omfördelat förmögenheter mellan grupper skrivit om spelreglerna i näringslivet och förändrat politiken.
Det gäller inte minst i Sverige, där Riksbanken under 15 år bedrivit ett våghalsigt experiment med ekonomin som bidragit till att göra svenskarna till ett av världens mest skuldsatta folk och ett land med snabbt ökande ojämlikhet.
Ekonomerna på Riksbanken är hårt arbetande statstjänstemän med goda avsikter.
Men är de verkligen politiskt neutrala?
När Stefan Ingves avgick före årsskiftet efter 17 år som riksbankschef varav hälften med noll eller minusränta, hyllades han som en hjälte av influgna kollegor från hela världen.
Många av dem är skolade i samma ekonomiska teorier, har examen från samma toppuniversitet och delar samma syn på ekonomin. Ingen annanstans är åsiktskorridoren så trång som i dessa kretsar.
Om denna ideologi skulle sammanfattas kanske det är så här: marknaden går alltid först. Vid minsta störning måste den stöttas. Tanken är att om finansmarknaden mår bra gynnar det alla.
Det är en syn som kan ifrågasättas.
Ekonomhistorikern Adam Tooze har konstaterat att bilden av centralbanker som opolitiska är en myt, i själva verket är de ännu mäktigare än politiker eftersom de kan trolla fram tusentals miljarder utan att be någon om lov. Och deras agerande bygger på värderingar som är politiska till sin natur.
Paradoxalt nog har expertstyret, som skulle se till att politikerna inte förstörde allt, lett till att centralbankernas oberoende i dag är mer ifrågasatt än på länge.
”Starke-män”-politiker som Donald Trump och Erdogan i Turkiet har redan fått vittring på dessa institutioner.
I Sverige har politikernas attityd mot Riksbanken varit hovsam, minst sagt.
Riksbanken är den i särklass mäktigaste myndigheten vi har. Fjolårets förlust på 80 miljarder kronor kommer att belasta budgeten. Inflationsfiaskot slår mot hela samhället.
Hur ska jag rösta om jag är missnöjd med Riksbanken? Den frågan har inget svar. Den får knappt ha ett svar.
Det är en ordning som blir allt mer besvärande.