Jag är 12-åringen som vill fly bort
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-12-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag sitter hemma i soffan och bokar tågbiljett till Falköping över julhelgen och jag vet inte om det har med saken att göra men ...
Plötsligt, en snabb inandning som stannar i bröstkorgen, en reflexartad ilning, uppspärrade ögon, samma ljud som när storbystade flickor tittar över axeln i medelmåttiga skräckfilmer:
Uuuuuuuhhhh.
Ett ögonblick smalt som ett andetag.
Jag är tolv år gammal och cyklar hem från fotbollsträningen. Det har hunnit bli mörkt. Det är kallt i luften och jag är fortfarande våt i håret.
En polisbil rullar upp, en ruta vevas ned.
– Du har inget lyse på cykeln.
Några månader tidigare tog min lokala snatteriturné slut när jag åkte fast på Konsum. (En liten munspray i en stor jävla förpackning; den ultimata utmaningen.) Efteråt pratade inte mina föräldrar med mig på flera månader. Det var i alla fall så jag upplevde tiden. På samma sätt som jag upplever stunden i polisbilen som evig.
Jag sitter i baksätet och svettas.
Polismännen korsförhör mig från framsätet. Varje detalj i mitt tolvåriga liv nagelfars. Nu blir det böter och prick, säger de. Samtal till föräldrar. Snatteri också? Då blir det socialen, ungdomsvårdsanstalt.
Så håller de på, tills jag börjar gråta.
Polismännen stirrar argt på mig en stund.
Sedan får jag gå.
Jag kliver långsamt ut ur bilen, fäller upp stödet till cykeln, börjar gå, snabbare, springer. Jag gråter av rädsla, skakar av ilska och förnedring.
Nu tio år senare, känslan, som från ingenstans. Allt är på liv och död igen.
Här sitter jag i min trygga, svindyra borg med blanka, rädda ögon som stirrar in i SJ:s hemsida. Som ett nålstick: tio år gammal, väl konserverad, förnedring och förlorad stolthet.
Jag är tolv år gammal och övertygad om att ingenting någonsin ska bli sig likt igen. Jag ska aldrig kunna fly undan skammen.
Det dröjer några se-kunder. Sedan rinner den plötsliga kylan av mig. Andningen blir normal. Jag ser honom framför mig nu, tolvåringen som vill bort men inte kan, där han springer förbi kyrkogården.
Jag vill lägga ena handen på pakethållaren och den andra om pojkens små skakande axlar. Stryka tårarna från kinderna. Tala med låg, lugnande röst.
En dag ska du kunna ta första bästa tåg härifrån.
Snart ska du gå fri.