Det största problemet är vanlig avundsjuka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vore det inte underbart att vara så skönt distanserad till sitt eget jag, så coolt chosefri så att man kunde säga: ”Jag är en morsa, det är sweet, flytta på er tanter och gubbar för här kommer jag och trottoaren är min, jag har klämt ut framtiden, move it or lose it.”

Jag har inte känt av mammahatet, kanske beror det på att jag aldrig rör mig i urban miljö med mina barn. Att jag vägrar kafé med barn, öppen förskola med barn, trottoar med barn.

Men om vi föreställer oss att det finns ett utbrett mammahat, vad kan då detta tänkas bero på? Provokation, säger jag. Folk provoceras av mammor som klär sig likadant och har vagnar för 10 000 kronor. Mammor med blå Filippa K-kofta som är en kavaj, jeans från Acne och stora svarta gummistövlar på Stureplan där det finns exakt noll vattenpölar.

Jag befinner mig då och då i Stockholm och kan i och med detta göra storstadsanalyser i det lilla, för att sedan ta med mig mina observationer hem till småstaden och applicera mina intryck på folk som bor där jag bor.

Mammor i Stockholm är annorlunda. Barn i Stockholm är en accessoar i större utsträckning än i övriga Sverige. Barn verkar vara ditt projekt, så tänker lantmusen om stadsmusens barn.

30 plus-stockholmare kontrar med att vi på landsbygden inte har något bättre för oss än att skaffa ungar när vi är 20 (jodå, vi gör allt samtidigt men vi har inte råd med Bugaboo Bee).

Om vi ska fortsätta generalisera, jamen låt oss, så tror jag att det största problemet är avundsjuka. När jag inte förstår drar jag alltid till med avundsjuka. Ibland stämmer det.

Det finaste du kan ha är en rundkindad bebis. Om du inte har en så är det lättare att finna fem fel på dem som har välsignats.

Alla barnen ville ha bebis utom Desiré som hatade mammor som marscherade som en välklädd armé.