Dags att skrota KU?
Bör Sverige ha en författningsdomstol?
När konstitutionsutskottet än en gång har misslyckats i sin granskning av regeringen finns det all anledning att ställa frågan.
Maud Olofssons framträdande i SVT i går kväll är redan en klassiker. I en absurd intervju vägrade den förra näringsministern inte mindre än åtta gånger att svara på frågan om huruvida statsminister Fredrik Reinfeldt kände till den hopplösa Nuon-affären eller inte.
Ett konstitutionsutskott med de befogenheter som krävs för att kunna utföra sitt viktiga uppdrag, att kontrollera makten, hade möjligen kunnat pressa fram ett svar på denna väsentliga fråga.
Men KU hade inget att sätta emot då Olofsson struntade i att infinna sig till utfrågning och ledamöterna övergick snart till ett ideologiskt betingat tjafsande om hur kritiken mot henne skulle formuleras.
Motsättningarna påminner bara alltför väl om den fars som bröt ut då KU tidigare i år prickade nuvarande centerledaren Annie Lööf sedan näringsdepartementet lämnat ut handlingar som Aftonbladet hade begärt till Ekot.
Möjligen är det dags att skrota denna tandlösa kontrollmakt och överlåta åt jurister att granska politikerna. Att införa en författningsdomstol, som dessutom skulle ha mandat att pröva lagar innan de klubbas och därmed även ersätta en annan kontrollinstans som inte har tillräckligt inflytande, lagrådet.
Efter andra världskriget, då Adolf Hitler med all önskvärd tydlighet hade lärt världen vad som kan hända om politiker tillåts härja fritt, anammade stora delar av Europa detta system.
Numera är det inte ovanligt att det blir rubriker av att den tyska författningsdomstolen förkunnar att något nytt EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Domstolen är ett skydd för folket.
Fördelarna med en sådan instans är betydande. Garantin för att den enskildes rättigheter tas tillvara när lagar stiftas stärks. Politikernas möjlighet att genomdriva förändringar i konflikt med grundlagen minskar. Maktdelningen mellan den lagstiftande och den dömande makten blir tydligare.
Givetvis finns även nackdelar. En ordning där jurister ges stor möjlighet att upphäva demokratiskt fattade beslut saknar inte risker.
Frågan om en svensk författningsdomstol har stötts och blötts vid åtskilliga tillfällen. Senast av en utredning vars arbete låg till grund för 2010 års grundlagsreform. Då fick domstolarna en stärkt rätt att underkänna nya lagar om de står i konflikt med grundlagen.
Kanske är det tillräckligt att fortsätta på den inslagna vägen. Att ge KU, vars politiker inte bara käbblar utan tillsammans med sitt kansli även ägnar sig åt en hel del viktiga grundlagsfrågor, ökad makt.
Men något måste göras. Den nuvarande granskningen av ministrarna är ett skämt.