Reinfeldts företrädare sådde fröet till Nya moderaterna
Fredrik Reinfeldt är sitt partis hittills mest framgångsrike ledare.
Men det var inte han som sådde fröet till Nya moderaterna.
Det gjorde företrädaren Bo Lundgren.
Den 15 september 2002 gjorde Moderaterna sitt sämsta val i modern tid. De tappade en tredjedel av rösterna och fick 15,2 procent.
Dåvarande partiledaren Bo Lundgren drog två slutsatser av det förödande resultatet. Dels måste han omväljas på en extrastämma. Utan omval hade partiet inte längre förtroende för honom.
Och han måste byta folk på de viktigaste posterna. Fredrik Reinfeldt blev ny ordförande för riksdagsgruppen och ekonomisk talesperson. Sven Otto Littorin utsågs till ny partisekreterare. Anders Borg blev chef för riksdagskansliet och chefsekonom.
De, tillsammans med kommunikationschefen Per Schlingmann som Reinfeldt själv rekryterade, lade grunden för de Nya moderaterna, partiets hittills mest framgångsrika projekt. Det ledde, så småningom, till åtta år i regeringen.
Reinfeldt beskriver i sin bok hur han, Littorin och Borg sätter sig och skärskådar vad Moderaterna lovade i valet. Skattesänkningar för 130 miljarder, varav bara 80 var finansierade. Inte så bra.
De lägger om M:s ekonomiska politik. Skatterna ska visserligen fortfarande sänkas men inte på samma sätt som tidigare. Skolan ska få mer pengar, försvaret mindre.
Förutom ekonomin byter Moderaterna kurs även när det gäller arbetsmarknadspolitiken och lägger grunden till det som kallas ”arbetslinjen”.
Våren 2004, ett halvår efter Reinfeldt valdes till M-ledare, presenterades den nya politiken i en debattartikel. Rubriken var ”M-ledaren backar: Vår politik har varit orättvis”.
Men om Reinfeldt går igenom varför fasaden putsades på det egna partiet är han betydligt fåordigare till bakgrunden till Alliansen, hans andra stora projekt.
Man behöver inte vara ett geni för att begripa att om de borgerliga partierna skulle återta regeringsmakten måste de samarbeta på något sätt - även i förväg. Det gjorde inte på 1970-talet och det gick inte särskilt bra.
Inför regeringsskiftet 1991 hade M och FP kommit överens om skelettet till ett regeringsprogram. Det gick något bättre, men inte superbra.
Före sommaren 2004 bestämde de fyra partiledarna att de skulle träffas och prata om framtiden. Datum sattes och mötet, hemma hos Maud Olofsson i Högfors, avslutades på dagen för elva år sedan, den 31 augusti.
Men före mötet hade Reinfeldt skrivit ett brev till sina borgerliga kolleger. Det var sex sidor långt och offentliggjordes i samband med hans sommartal i augusti. Politiken skulle utvecklas i gemensamma arbetsgrupper och målet skulle vara ett gemensamt valmanifest 2006.
Vilka överväganden gjorde Reinfeldt, förutom de som är så uppenbara att han inte ens nämner dem? Om det är han förtegen i sitt politiska testamente.
Visst fanns det förutsättningar som inte tidigare funnits. Socialdemokraterna hade suttit länge vid makten och höll på att regera slut sig. Alla borgerliga partier utom FP hade nyss bytt ledare, det fanns en framåtrörelse.
Men vad mer låg bakom? Alliansprojektet saknar motstycke och det hade varit intressant att läsa hur Reinfeldt och Borg tänkte.
Till sist avslöjar Fredrik Reinfeldt att det inte var de själva utan media som skapade beteckningen Nya moderaterna.
– Till slut kände vi att det var så många som använde begreppet att vi också själva bestämde oss för att för att själva använda det.
Lanseringen gjordes under partistämman 2005. Då sjösattes också en annan slogan, ”en ny tids arbetarparti”.
Reinfeldt var partiledare i elva år och statsminister i åtta.