Fredsälskare – eller USA-lakejer?
Vi är antingen USA:s lakejer som irrar runt bland bergen i Afghanistan utan att veta varför.
Eller också humana fredsälskare som mer än gärna hjälper det lidande afghanska folket.
En grov, men belysande, förenkling av den svenska debatten om truppen i Mazar-e-Sharif.
Sverige har inte varit neutralt på mer än femton år. Däremot är vi militärt alliansfria vilket gör att vi inte ställer upp och försvarar andra även om de ber om det.
Det finns dock undantag. Om FN kallar kan Sverige gärna ställa upp i så kallade fredsbevarande operationer. I exempelvis Aghanistan betyder det dock inte bara vita fredsflaggor. Inte sällan handlar det om regelrätta strider.
Varför är Sverige med trupp i Afghanistan? Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (M) är anledningarna två. Vi är där för det afghanska, och det svenska, folkets säkerhet. Terrorism och opium ska med svenskt manskap besegras.
Men för att verkligen förstå varför vi är där, och varför den tidigare enigheten om värdet av att finnas i Afghanistan är borta, måste vi backa bandet till september 2001. Usama bin Ladins al-Qaida hade i USA genomfört historiens mest spektakulära terrordåd, tre tusen döda och mer än dubbelt så många skadade.
FN gav USA rätt till självförsvar, de invaderade talibanernas Afghanistan där bin Ladin skyddades.
Några månader senare tog FN:s säkerhetsråd beslut om en internationell fredsstyrka, Isaf. Med stöd av samtliga riksdagspartier beslutar sig Sverige för att delta. I januari 2002 var de första soldaterna på plats.
Svenskarna är uppskattade och hittills har bara två dött. De sprängdes ihjäl i ett attentat i november 2005.
Allt borde alltså vara frid och fröjd i den svenska debatten. Men riksdagens minsta partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, står inte längre bakom beslutet att skicka trupp. De tycker att förutsättningarna ändrats radikalt. Förre försvarsministern Thage G Peterson (S) vill folkomrösta om truppens framtid och förre biståndsministern Pierre Schori (S) tycker det är oklart om Sverige bidrar till en politisk lösning eller en militär seger.
Det som hänt under mellanperioden är följande. Isaf-styrkan, som från början var ganska liten och som skulle göra Kabul säkert, har mångdubblats till 65 400 personer i hela landet.
Ansvaret för ledningen skulle rotera mellan länderna. Men det havererade och sedan 2003 leds styrkan av Nato, den första Natomissionen utanför USA och Europa. Sverige står även i Kosovo under Natobefäl.
Sedan juni leds Isaf till råga på allt av en förtjänstprydd amerikansk general med erfarenhet från bland annat Irak, Stanley A McChrystal, utbildad på USA:s finaste militärakademi West Point. Trots att det i Isaf deltar tio länder som inte med i Nato.
USA, som givetvis ingår i Nato-operationen, har dessutom egna styrkor i landet. De är knappt 30 000 men ska bli betydligt fler eftersom al-Qaida enligt Barack Obamas nya Afghanistanstrategi ska ”störas, nedmonteras och besegras”.
Den som vill hitta argument för att Sverige går USA:s ärenden kan alltså göra det.
Trots Isaf härskar inte lugnet i Afghanistan. 2007 var det våldsammaste året sedan den amerikanska invasionen. Över 8 000 dödades, varav 1 500 civila. Förra året var de civila offren ännu fler, 2 100 personer.
Den som vill hitta argument för att insatsen är misslyckad kan alltså göra det.
Men Sverige ägnar sig inte bara åt att skicka militär till Afghanistan. Förra året öppnades en ambassad, biståndet är nästan en halv miljard, svenska poliser ingår i Eupol vars mål är en effektiv och okorrumperad poliskår, svenska valobservatörer övervakar president- och provinsvalen 20 augusti.
I dag går 30 procent av flickorna i skolan. I ett land där den förväntade livslängden är 44 år har 80 procent numera tillgång till bassjukvård, för tio år sedan var det åtta procent. Barnadödligheten har minskat kraftigt.
Den som vill hitta argument för att det trots allt går i rätt riktning kan alltså göra det.
Men beror det på den svenska truppen? Det är det diskussionen handlar om. Och svaret varierar alltså.