Mammans förtvivlade kamp före mordet på polisen

Oisín Cantwell

helskärm

På sidan 1 450 i aktbilaga 83 inleds ett förhör av marginell betydelse för det juridiska efterspelet av mordet på polisen Andreas Danman.

Men varje politiker borde läsa mammans berättelse om en förtvivlad kamp för att få sin 17-årige son omhändertagen innan han dödar eller blir dödad.

Som vittnesbörd över eventuella brister i systemet är hennes redogörelse närmast att betrakta som anekdotisk bevisning. Men den innehåller så mycket av de mänskliga och samhälleliga tillkortakommanden som det offentliga samtalet i en epok fixerad vid hårdare tag är så sorgligt ointresserad av.

För att förstå det sammanhang som moder och son befinner sig i behöver vi återvända till en konflikt som nyss dominerade löpsedlar och rubriker, men som trängdes undan av Dödspatrullen och Shottaz och mordet på Einár.

De senaste tio åren har 15 personer dödats i 125 skjutningar på Hisingen, i allt väsentligt ingående i en uppgörelse mellan kriminella grupper i Biskopsgården.

Hur blodbadet inleddes vet numera få av de inblandade, en ny generation har fört arvet vidare, men en förklaring som ofta återkommer är att upprinnelsen är att en kvinna gjorde slut med en gangsterledare och blev ihop med en annan.

Den nye pojkvännen sköts ihjäl och de kommande åren fylldes pressens rapportering om morden på Vår krog och bar, en bilsprängning med fyra döda, inklusive en liten flicka, och en åttaårig pojke som förlorade livet då en handgranat slängdes in genom ett fönster.

Där någonstans tappade riksmedierna intresset. När en ung man i mars förra året mördades och när en port ett halvår senare sprängdes och 50 lägenhetsfönster blåstes ut reagerade knappt någon utanför rikets andra stad.

I denna miljö kämpade en kvinna för att få hjälp med ett av sina barn, en son som inte tycks ha stuckit ut innan han började sjuan och hamnade i sällskap med äldre killar.

I förundersökningen om mordet på polisman Danman återkommer brottstycken av en kamp, nogsamt noterade i små kommentarer författade av personer tränade på Socialhögskola och i byråkrati.

Redan i den första domen – den åtalade 17-åringen är tidigare fälld för försök till mord efter att ha knivhuggit en man i nacken – finns spår av moderns ansträngningar.

Hon har vädjat till skolan, polisen, socialen, fritidsverksamheten; ta hand om min son, jag klarar inte det här ensam, omhänderta honom.

Göteborgs tingsrätt tog intryck. Normalt är vårdnadshavare solidariskt betalningsskyldiga med sina minderåriga barn då de döms till skadestånd, men kvinnan ansågs ha gjort allt som stod i hennes makt att få ordning på pojken. Hon slapp.

I tre förhör i utredningen om polismordet berättar hon om tiden efter att sonen släpptes efter att ha avtjänat ett års sluten ungdomsvård.

Att han hade dömts för grovt våld gjorde intryck på äldre kamrater som ville utkräva hämnd för en av alla dessa dödskjutningar.

Pojken berättade för mamma att de utövade påtryckningar på honom, att de sa att han visat att han var modig, att straffet för mord skulle bli milt eftersom han bara var 17.

– Han ville inte tillbaka till den kriminella miljön, säger kvinnan i förhöret.

Kvinnan kontaktade socialen. Gång på gång. Min son behöver hjälp. Ta hand om honom. Snart kommer sommaren. Han kan bli lejd att utföra ett mord. Han kan bli mördad. Ge mig en biljett så han kan åka till sin mormor.

Socialsekreterarens slutsatser efter varje möte och samtal noteras.

Tre veckor före mordet: ”Utefter denna anmälan från mamman så bedömer man att behov av omedelbart skydd inte finns”.

Har socialtjänsten gjort fel? Jag vet inte. Underlaget är för bristfälligt för att jag ska våga mig på den sortens slutsatser.

Hade det första polismordet på 14 år gått att undvika med ett bättre skyddsnät?

Ja, tveklöst. Polisen var inte måltavlan, enligt åklagaren. Andreas Danman mördades av misstag. Kulorna var avsedda för andra.

I Göteborg ska polis, skola och socialtjänst tillsammans utreda brister och möjligheter till förbättringar. Det är bra. Men det räcker inte.

Samtliga riksdagspolitiker borde sätta sig och läsa de 25 sidorna förhör med en förtvivlad mamma.

Kvinnan hörde av sig sex gånger till socialen bara i år med vädjanden. Fyra av samtalen skedde månaden före mordet.

Allt är prydligt redovisat i förundersökningen och tillräckligt pedagogiskt uppställt för att en partiledare snabbt ska hinna läsa mellan presskonferenserna om strängare straff.

Den 13 juli blev det till slut fart på myndigheten. En plats på ett hem i Uppsala hade ordnats fram.

Då har Andreas Danman varit död i två veckor.