Den blågula kultureliten har fått kortslutning

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var fotografen Adin som med ett mejl väckte minnet.

Jag hade varit i Sverige. Jag hade läst landets kultursidor. Jag hade förundrats – och förfärats – över en rad skribenters oböjlighet. De hade gått ner sig i beskäftighetens pk-träsk. De hade blivit blågula fundamentalister.

Kultureliten hade, för det första, gått i taket över Plymouthbröderna. Det är en beteckning som först förledde mig att tro att det rörde sig om ett raggargäng från sextiotalet. Bröderna var emellertid, i svenska ögon, ännu mera skräckinjagande: de tror på Gud och på något så urmodigt som familjesammanhållning. Deras grupp har funnits sedan 1870-talet med en livsstil präglad av att leva i avskildhet. De uppfostrar sina barn i den andan. Därför startar de på den småländska landsbygden en friskola.

Och varför inte? Men de toleransbefriade kulturfariséernas beskärmanden lyder: Arma barn! De får enligt Brödernas regelverk ej använda mobiltelefon. De får inte se på tv. (För mig låter detta som seder från ett ordinärt -68-kollektiv.)

Kanske är Bröderna knäppa. De vuxna bland dem får inte rösta i politiska val, heller inte bära vapen. Dock: varje frihetligt lagd människa finner att de utsätts för fördomsfullt förtal. Jag, en lumpen ateist, vill inte lägga mig i saken. Jag bara undrar, när deras rätt till friskola ifrågasätts, vad ordet fri i friskola står för? Är fri en tolkningsfråga?

Samma dag läste jag, för det andra, ett otal artiklar, vilka ondgjorde sig över att en konstnär skissat profeten Muhammed som rondellhund.

Jag är övertygad om att staten har normer för hur rondellhundar ska utformas och att konstnären brutit dessa. Men fortfarande har han rätt att rita precis hur fan han vill – med god smak eller usel.

Förbryllande att samma människor som angrep människor i Småland för deras religion nu var på hugget och försvarade religion mot ”hatbrott”. Brist på konsekvens? Eller kortslutning?

Vred blev jag när jag, för det tredje, upptäckte kultursidornas angrepp på Tintin. Serien ”Tintin i Kongo” ritades 1930 av den milde men fantasieggande, pedantiske och älskvärde Hergé. Fundamentalisterna hade funnit att han i sin serie ritade svarta människor med tjocka läppar och att många av dessa bodde i hyddor.

Än sen? Om Hergé vet vi att han i sina album fångar detaljer – bussar, lyftkranar, ubåtar och uniformer – med en dokumentärfilms precision. Syldavien till exempel är som kalkerat från Titos Jugoslavien. Det är troligt att Hergé ritat även det koloniala Kongo rätt.

Men skribenterna ropade: rasism! Tintin ska polisanmälas för hets mot folkgrupp och tas bort från biblioteken. Barn må icke läsa Kongoäventyret utan förälders närvaro.

Det var nu mejlet från Adin kom. ”Kommer du ihåg”, skrev Bengt Adin, som var fotograf med mig i Paris 1970, ”när vi i Bryssel var hemma hos Tintin? I tamburen möttes vi av tvillingdetektivernas Duponts och Duponds plommonstop och deras två spatserkäppar. De hängde från hatthyllan.” Jo, jag mindes. Jättereportage i söndagsbilagan när Hergé för första och kanske enda gången visat sin tecknarateljé för en svensk reporter.

”Jag tänkte nu”, mejlade Adin, ”på vad Hergé berättade. När Tintinböckerna gavs ut i nya färglagda upplagor bestämde han att ’Tintin i Kongo’ skulle få vila i frid. Bilden från trettiotalet var nu naiv och förlöjligande.”

”Reaktionen blev överraskande. Från Afrika kom upprörda brev. Afrikanerna såg Hergés beslut som diskriminering. Vi älskar Tintin. Är han för fin för Afrika? Vår favoritserie måste vara värd en ny upplaga i färg!”

Adin slutade: ”Ack ja.”

Därmed allt sagt.

Staffan Heimerson