Det kan inte stämma att ingen gjort fel
Irena Požar om ättiksskadade flickan i Eslöv
Det kommer alltid att finnas djupt störda individer som torterar, misshandlar och skadar barn. Det är svårt att göra något åt. Att se till att allt finns på plats för att barnets lidande ska bli så absolut kort som möjligt är något vi kan påverka. I Sverige har vi en rad funktioner på plats för att upptäcka barn som far illa. Skolan, BVC och folktandvården är viktiga när det värsta händer. Men vad händer när alla sviker på en och samma gång?
Den lilla flickan i Eslöv gick bara i skolan några timmar en hel hösttermin, BVC-besöken avbokades gång på gång av föräldrarna och trots 22 kallelser till tandläkaren dök hon aldrig upp. Ändå kommer det bara in en orosanmälan, tre månader innan flickan hamnar på akuten. Det är julafton när hon kommer in, nedkyld och med frätskador i magen. Hon har, enligt åtalet, tvingats dricka ättika.
Fallet Bobby är en av de första stora nyhetshändelserna jag minns. Ilskan, rosmanifestationen och löften om att det aldrig ska hända igen. Jag var själv ett barn och läste om hur ett annat barn låg begravd under snö.
Åren gick och jag läste om Yara, Isolde, Esmeralda, Theo och Tintin. Varje år dödas fem barn i Sverige av en förälder. Trots granskningar, nya arbetsmetoder och lagar. Att den lilla flickan i Eslöv har överlevt tycks vara ett mirakel. Lex Bobby har funnits i 15 år och har varit totalt tandlös. Nu finns en Lex Lilla hjärtat och snart kanske en Lex Tintin.
Men vad spelar det för roll, egentligen? Om barn fortsätter dö trots att exakt alla varningsklockor ringer.
Inga hembesök görs hos flickan i Eslöv. Orosanmälan hamnar i en hög på en sönderstressad socionomkonsults bord och sen dör nästan en sexåring. Ändå hävdar kommunen att allt har gått rätt till, här har minsann inga misstag begåtts. Det KAN inte stämma. Här har man helt uppenbart misslyckats med grundläggande åtaganden. Man vet vad man ska göra men man gör det inte. Det saknas personal, tid och ork.
När kommunerna larmar om att de behöver mer pengar och inflationen är fortsatt hög så måste vi prata om mer än priset på falukorv och el. Vad sätter vi för pris på en liten naken flicka, fastspänd i en barnstol i en tvättstuga? Blöjan läcker, hon är sex år gammal. Utanför dörren hör hon resten av familjen äta middag.
I dag pratar ingen längre om Lex Bobby. Flera samhällsinstanser har blivit anmälningspliktiga, men pengarna för att utreda anmälningarna saknas.
Sedan 2010 har antalet orosanmälningar ökat lavinartat. 2021 fanns det ärenden som rörde 216 000 barn. Samtidigt uppgav hälften av alla socialsekreterare att de hade en hög arbetsbelastning och inte kunde sköta sina arbetsuppgifter, samt att de inte klarar att upprätthålla kvaliteten och rättssäkerheten. Det borde oroa socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall enormt. Varje enskild barn som dödas, misshandlas eller vanvårdas av en förälder blir utsatt för det största sveket man kan föreställa sig. Det gör ont att tänka att samhället också så ofta sviker. Kvar finns bara ett ensamt litet barn.